”Jag bryr mig inte om dina affärer, Marcus,” sa Elias, hans röst var kusligt lugn när han steg in i rummet, vapnet orubbligt. ”Men du tog sex år av mitt liv. Du tog min dotter. Nu är det slut.”
Marcus försökte dra ett eget vapen från sin kavaj, men han var för långsam. Elias klev fram och slog kolven av sin revolver stenhårt över Marcus käke. Mannen föll till golvet som en sten. De två vakterna, som insåg att deras arbetsgivare var nere och att mannen framför dem inte hade något kvar att förlora, höjde händerna och backade långsamt ut genom dörren.
Elias sänkte vapnet och föll på knä framför Clara. Han drog fram en kniv ur fickan och skar snabbt av repen. När hon var fri föll hon framåt, in i hans armar. Han höll henne så hårt han kunde, och för första gången på sex långa, tysta år, lät han tårarna falla fritt. Regnet utanför fortsatte att piska mot rutorna, men inne i det mörka lagret, bland krossat glas och ekot av skottlossning, fanns äntligen sanningen. Hon hade försvunnit i en lögn. Men nu, till slut, hade hon kommit hem.
