”Vi gömde oss,” fortsatte flickan snabbt. ”Jag träffade henne på en buss för tre år sedan. Jag var trött, överarbetad, underskattad… min man hade lurat mig och jag hade ingenting kvar. Jag gav upp min plats på bussen till henne, och hon såg hur krossad jag var. Vi började prata. Hon räddade mig, Elias. Hon gav mig ett syfte. Vi har levt under radarn i tre år, flyttat från plats till plats. Men för tre veckor sedan hittade Marcus män oss. Hon gav mig medaljongen och sa åt mig att springa. Hon lät sig själv bli fångad för att jag skulle kunna fly, och för att jag skulle kunna hitta dig.”
”Han har henne alltså,” sa Elias, och han reste sig långsamt upp. Den trötte, hjärtekrossade mannen var borta. I hans ställe stod en far som hade fått tillbaka sitt barn från de döda, och som nu skulle gå genom helvetet för att hämta henne.
Elias gick fram till den stora kassaskåpet i väggen bakom disken. Han slog in koden. Men han sträckte sig inte efter diamanterna, klockorna eller kontanterna. Istället drog han ut en tung, grå metallåda från bottenfacket. Han öppnade den. Inuti låg en gammal, men perfekt underhållen revolver och en ask med ammunition. Han laddade vapnet med systematiska, lugna rörelser.
”Du stannar här,” sa han till flickan och kastade en nyckelknippa till henne. ”Lås dörren inifrån. Släpp inte in någon, oavsett vad de säger, om det inte är jag och Clara.”
”Vart ska du?” frågade hon med darrande röst.
”Jag ska avsluta det jag borde ha avslutat för sex år sedan,” svarade han och stoppade revolvern i rockfickan.
Utanför hade stormen tilltagit. Regnet vräkte ner och förvandlade gatorna till mörka, glittrande floder. Elias visste exakt vart Marcus hade åkt. Om han höll Clara fången i väntan på att hitta flickan med bevisen, fanns det bara en plats i staden där Marcus kände sig helt säker, där han förvarade sina mörkaste hemligheter. Deras gamla, övergivna lagerlokal i hamnen – platsen där de hade startat sitt företag för decennier sedan, en plats som officiellt inte längre fanns i några register.
Han startade sin bil och körde ut i mörkret, vindrutetorkarna kämpade förgäves mot vattenmassorna. Varje sekund som tickade kändes som ett slag mot bröstet. Han tänkte på Clara. På hennes skratt, hennes envishet, hur hon hade tvingats leva i skuggorna, kall och rädd, medan mannen som jagade henne hade suttit vid hennes fars middagsbord och druckit hans vin.
När hamnområdet tornade upp sig framför honom släckte Elias bilens strålkastare. Han gled tyst in mellan de rostiga fraktcontainrarna och stannade motorn. Vinden ylade från havet och dränkte allt annat ljud. Han klev ur bilen, regnet piskade genast hans ansikte. Framför honom, drygt hundra meter bort, låg den gamla tegelbyggnaden. En enda svag lampa lyste i ett fönster på övervåningen. Utanför stod den svarta bilen parkerad.
Elias rörde sig som en skugga längs väggen. Han kände till den här byggnaden bättre än någon annan. Han visste om den trasiga lastdörren på baksidan, den som Marcus alltid klagade över men aldrig lagade. Han gled in genom öppningen. Inuti var det fuktigt och luktade av olja och gammalt damm. Han drog fram revolvern.
Han smög uppför den knarrande ståltrappan. Ovanför honom kunde han höra dämpade röster.
”Hon dök inte upp vid butiken,” sa Marcus röst, kall och klinisk. ”Din lilla vän har nog sprungit för långt. Men det spelar ingen roll. När morgonen kommer, Clara, är vi äntligen klara med varandra. Det var synd att du var tvungen att vara så nyfiken den där kvällen.”
Elias nådde krönet av trappan. Genom dörröppningen såg han dem. Clara. Hon satt bunden vid en stol i mitten av rummet, smutsig och blåslagen, men i hennes ögon fanns samma obrytbara eld som hon alltid haft. Hon var äldre nu, dragen av åren på flykt, men det var hon. Hans dotter.
Framför henne stod Marcus, hållande en tänd cigarett. Två andra män, tungt beväpnade, stod i skuggorna.
”Släpp henne,” ekade Elias röst genom rummet.
Marcus snurrade runt, hans ansikte förvreds av chock när han såg Elias stå i dörröppningen, pistolen riktad rakt mot hans bröst. De två männen räckte sig efter sina vapen, men Elias sköt utan att blinka. Ett skott träffade taklampan som exploderade i ett regn av glas och gnistor, och mörklade halva rummet. Det andra skottet träffade golvet precis vid fötterna på den ena vakten, som backade i panik.
”Pappa!” skrek Clara, en blandning av oändlig lättnad och skräck i rösten.
”Du skulle ha stannat i butiken, Elias,” väste Marcus och backade mot fönstret, hans vänliga fasad nu helt bortblåst, blottande monstret inunder. ”Du har ingen aning om vilka krafter du bråkar med. De kommer att döda oss båda nu.”
