Adrian stod i vardagsrummet och hällde upp whisky i två kristallglas. Han hade på sig en mörk kostym, utan slips, kragen uppknäppt. Han var otroligt vacker. En gång i tiden hade den synen fått mitt hjärta att slå snabbare av kärlek. Nu slog det snabbare av förväntan inför hans undergång.
“Där är du,” sa han, log och räckte mig ett glas. Han lutade sig fram och kysste mig mjukt på kinden. Doften av hans rakvatten blandades med en svag, svag hint av Sloanes parfym. “Du ser utmattad ut. Men fantastisk.”
“Det har varit en lång dag,” sa jag, tog en klunk av whiskyn och lät elden bränna ner i halsen. “Men jag känner att vi är på väg mot något nytt. Ett viktigt skifte för företaget.”
Adrian log och skålade med mig, totalt omedveten om att giljotinen redan hade fallit, och att vi nu bara väntade på att bladet skulle nå hans nacke.
“Till framtiden, Nora,” sa han.
“Till framtiden,” svarade jag, och för första gången på mycket länge, menade jag varje ord. Hämnden skulle bli magnifik.
