Regnet smattrade mot det tunna glaset i hotellfönstret i Tribeca, en monoton och kall rytm som på något sätt hjälpte mig att hålla andningen i schack. På andra sidan linjen hördes Margaret Shaws tunga andhämtning. Hon var en kvinna som sällan blev tagen på sängen, en vetera

Men Julian Vance var död. Han dog i en bilolycka i Monaco för åtta år sedan.

Så vem använde hans gamla konton?

Svaret fanns i Sloanes anställningsavtal. Jag drog upp hennes bakgrundskontroll, den jag själv hade godkänt. Hon kom från en medelklassbakgrund i Ohio, examen från Yale, oklanderliga referenser. Men när jag körde hennes personnummer genom en djupare, mer olaglig databas jag sparat för nödsituationer, hittade jag ett hål. En lucka på tre år mellan hennes kandidatexamen och hennes tid på Yale. Ett namnbyte.

Sloane Bennett föddes som Sloane Vance. Julians utomäktenskapliga dotter. Min mans kusin.

Ett hysteriskt skratt bubblade upp i min hals och bröt tystnaden i hotellrummet. Adrian låg alltså i vår säng och hade en affär med sin egen blodskusin, en kvinna som hade infiltrerat hans liv och hans företag för att ta tillbaka det hennes far förlorat. Och Adrian, förblindad av sitt eget ego och sin lust, hade antagligen ingen aning om vem hon egentligen var. Han trodde nog att han bara utnyttjade en ambitiös anställd, ovetande om att hon var Trojanen som just hade raserat stadens portar.

Eller visste han?

Det var den tanken som kylde ner mitt blod. Tänk om Adrian visste? Tänk om han hade tröttnat på att spela den städade vd:n i kostym? Tänk om han ville gå tillbaka till familjens rötter, och Sloane var hans biljett tillbaka till mörkret, en partner som inte krävde compliance-rapporter och externa revisorer?

Solen började gå upp över Manhattan och målade skyskraporna i en blodröd nyans. Jag stängde locket på min dator. Jag var tvungen att veta säkert. Och det fanns bara ett sätt att ta reda på det. Jag var tvungen att gå till jobbet.

Vid åtta noll noll klev jag in i hissen på Vale Meridian-skrapan. Jag hade bytt kläder i hotellobbyn till en skräddarsydd svart kostym från Dior som jag förvarade i mitt nödkonto på kontoret. Mitt hår var stramt uppsatt. Mitt ansikte var en mask av kylig perfektion, sminket dolde skickligt spåren av tårar och sömnbrist.

När hissdörrarna öppnades till femtionde våningen var aktiviteten i full gång. Assistenter sprang med kaffemuggar, telefoner ringde. Jag gick med bestämda steg mot min hörnkontor, och kände blickarna i ryggen. Alla visste att jag borde ha varit ledig efter att ha räddat Baltimore-kontraktet.

“Nora!”

Rösten fick min mage att knyta sig. Jag vände mig om.

Sloane kom gående mot mig genom korridoren. Hon bar en benvit sidenblus och en pennkjol. Hennes hår föll i perfekta vågor. I hennes öron glittrade samma designerörhängen som jag hade filmat på mitt nattduksbord några timmar tidigare. Hon såg fräsch ut, utvilad. Mätt.

“Vad gör du här?” sa Sloane och log ett leende som inte nådde hennes kalla, blå ögon – ögon som nu, när jag visste vad jag skulle leta efter, var slående lika Julians. “Adrian sa att du skulle vila hela dagen. Du gjorde ett fantastiskt jobb med Baltimore.”

“Ett företagsimperium sover aldrig, Sloane,” svarade jag. Min röst var lugn, kontrollerad. Jag mötte hennes blick utan att blinka. “Och jag insåg att jag hade några dokument kvar att skriva under. Saker som inte kan vänta.”

En mikroskopisk ryckning vid hennes vänstra öga var den enda reaktionen hon visade. “Dokument? Kan jag hjälpa till att hämta något?”

“Nej,” sa jag mjukt. “Allt ligger redan på mitt skrivbord. Hur var din kväll? Fick du någon vila?”

“Oh, du vet hur det är,” log hon och rörde vid ett av örhängena med ett välmanikyrt finger. “Bara jobb, jobb, jobb. Jag stannade uppe sent för att förbereda morgondagens styrelsemöte.”

“Så bra. Då ses vi där,” sa jag och vände på klacken innan hon hann svara.

När jag stängde dörren till mitt kontor sjönk jag ner mot den kalla ekpanelen och slöt ögonen. Spelet hade börjat.

Under de närmaste timmarna arbetade jag med en frenesi jag aldrig tidigare upplevt. Jag utnyttjade den korta tidsfönster jag hade innan Harbor Nine-överföringen skulle registreras offentligt. Med hjälp av mina dolda befogenheter började jag flytta tillgångar. Jag dirigerade om likvida medel från företagets huvudkonton till spärrade stiftelser som endast jag var förmånstagare till. Jag återkallade Adrians vetorätt i tre av våra viktigaste dotterbolag genom en laglig manöver som utnyttjade ett kryphål i vår bolagsordning.

Jag höll på att plocka isär Vales imperium, tegelsten för tegelsten, inifrån.

Vid lunchtid ringde min bordstelefon. Det var den privata linjen.

“Nora.”

Adrians röst var djup, mjuk och full av den där bekanta, farliga charmen som hade fått mig att falla för honom femton år tidigare.

“Hej, älskling,” svarade jag, och det krävde varje uns av självkontroll jag besatt för att inte spotta ut orden.

“Sloane sa att du var inne. Varför är du inte hemma? Jag saknade dig i morse. Sängen var tom när jag vaknade.”