Jag tittade mig omkring. På den naggade blå muggen. På kalendern från Maine. På golvplankan som knarrade. Allt var välbekant. Men nu var det, för första gången på länge, obestridligen mitt. Bara mitt. Ingen kunde ta det ifrån mig. Ingen kunde tvinga mig bort.
”Jag tror,” sa jag, ”att jag ska åka in till stan imorgon och boka den där resan till Italien som Harold och jag aldrig hann göra. Och Arthur? Jag behöver uppdatera mitt testamente. Barnbarnen ska få sin utbildning betald, direkt via en fond. Men utöver det… ska resten gå till biblioteket i stan.”
Arthur log bredare än han hade gjort på hela dagen. ”Jag förbereder papperen till på måndag. Ha en trevlig resa, Margaret.”
När jag stängde dörren om dem och låste den ordentligt, var huset tomt. Stolarna runt matbordet stod fortfarande på sina platser. Ingen hade kommit på min middag. Min dotter hade försökt krossa mig.
Men när jag gick fram till fönstret och såg ut över den mörknande oceanen, kände jag mig inte överväldigad. Jag kände mig fri. Jag andades in den svala luften som sipprade in genom fönsterspringan, log för mig själv och gick för att göra en ny kopp kaffe. Den här gången för min egen skull.
