Klicket när han lade på var det mest betryggande ljud jag hade hört på hela morgonen.

Jag drack mitt kaffe, svart och beskt. Sedan gick jag uppför trappan för att klä mig. Jag valde inte de mjuka, bekväma kläderna jag brukade ha hemma. Jag tog fram min mörkblå dräkt, den jag haft på Harolds begravning, och en vit sidenblus. Jag fäste ett pärlhalsband runt halsen och satte upp mitt gråa hår i en stram knut. I spegeln såg jag inte en överväldigad, övergiven sjuttioårig änka. Jag såg en kvinna redo för krig.

Resan till Portland tog knappt en timme i bilen Arthur hade skickat. Landskapet utanför fönstret rusade förbi i en oskarp röra av höstlöv och grå himmel. Jag satt rak i ryggen hela vägen.

Arthurs kontor låg i en äldre tegelbyggnad nära hamnen, med utsikt över det stormiga vattnet. När jag klev in på hans kontor stod han redan upp, lutad över sitt massiva skrivbord i mörkt trä. Han såg äldre ut än sist jag såg honom, håret var helt vitt, men ögonen bakom de runda glasögonen var skarpa som hos en hök.

”Margaret,” sa han och kom runt skrivbordet för att krama mina händer. ”Du ser oförskämt bra ut för att vara en kvinna i nöd.”

”Jag är inte i nöd, Arthur,” svarade jag och satte mig i en av skinnfåtöljerna. ”Jag är rasande.”

”Det är den bästa medicinen i de här situationerna. Jag har redan ringt några samtal.” Han gick tillbaka till sin stol och plockade upp en mörkblå mapp. ”För det första: Eric. Han heter Eric Vance. Han är inte advokat, och han arbetar inte för staten. Han är en oberoende ‘konsult’ som specialiserar sig på att likvidera äldres tillgångar till underpris, ofta i maskopi med otåliga släktingar. Han rör sig i gråzonen av lagen. Att han var där idag betyder att Lana är desperat och förmodligen i akut behov av kontanter.”

”Femtiotvå tusen räckte alltså inte?”

”Det var förmodligen bara för att stoppa den värsta blödningen,” sa Arthur och bläddrade i sina papper. ”Jag gjorde en snabb sökning på Gregs fastighetsbolag. De ligger efter med amorteringarna på tre stora kommersiella lån. Banken hotar med utmätning av deras privata villa. Lana drunknar, Margaret.”

Jag kände ett plötsligt, ovälkommet styng av medlidande. Min lilla flicka, som höll på att förlora allt. Kanske var det därför hon agerade så här? Kanske skämdes hon för mycket för att be om hjälp?

Arthur måste ha sett det i mitt ansikte, för han lutade sig framåt och hans ton blev varnande. ”Låt inte moderskänslorna förblinda dig nu. Hon bad dig inte om ett lån. Hon förfalskade din namnteckning, stal dina pengar och försökte lura dig att ge bort hela ditt oberoende. Hade du skrivit under de där papperen i morse, hade du varit utlåst från ditt eget hus inom en månad, placerad på ett lågprishem medan hon och Greg sålde din egendom för att rädda sitt eget skinn.”

Medlidandet dog lika snabbt som det hade fötts. Han hade rätt. Hon hade offrat mig för sin egen bekvämlighet.

”Du nämnde en klausul, Arthur. Något Harold och du hade förberett.”

Ett litet, vargliknande leende spred sig över Arthurs läppar. ”Ja. Harold kände Greg. Han gillade honom aldrig. Han tyckte Greg var en risktagare med andras pengar. När vi satte upp din pensionsfond och ägandet av huset, skapade vi en ‘dubbel signatur-klausul’ med en inbyggd fördröjning. Den aktiveras om ett uttag överstiger femtiotusen dollar, eller om någon försöker ändra äganderätten till huset baserat på en fullmakt.”

Jag rynkade pannan. ”Men Lana fick ju ut femtiotvå tusen dollar?”

”Nej,” sa Arthur och log bredare. ”Hon trodde att hon fick det. Begäran gick igenom systemet igår, ja. Det var därför du såg det på ditt konto. Men pengarna har inte släppts. De sitter just nu i en spärrad deposition hos bankens säkerhetsavdelning. Jag pratade med filialchefen, Mrs. Higgins, för tjugo minuter sedan. Hon såg din dotters ‘fullmakt’, och eftersom den saknade min stämpel som medförvaltare, lät hon transaktionen pausa.”

En enorm lättnad sköljde över mig. Mina pengar fanns kvar. Mitt hus var säkert.

”Så vad händer nu?” frågade jag.

”Nu, Margaret, ska vi gillra en fälla. Lana och Eric kommer inte att ge upp. När de inser att pengarna inte har landat på Lanas konto, kommer de att försöka igen. De kommer att försöka tvinga dig, eller gå till domstol för att förklara dig dement. Vi måste förekomma dem. Och vi ska göra det med maximal skada för deras trovärdighet.”

Arthur redogjorde för planen. Den var detaljerad, hänsynslös och briljant. Den krävde att jag spelade en roll jag avskydde – den svaga, förvirrade mamman. Men jag förstod nödvändigheten. För att stoppa Lana permanent, var vi tvungna att låta henne tro att hon hade vunnit, precis tillräckligt länge för att hon skulle binda ris åt sin egen rygg framför vittnen.