Papperen i mina händer kändes tunga, tyngre än vad papper någonsin borde göra. Luften i garaget var rå och kall, men jag kände inte kylan längre. Det enda jag kände var hjärtslagen i mina öron, ett dunkande eko av sanningen som min son hade försökt berätta för mig innan han tystades.

När han tittade upp var hans ögon hårda. “Vi fick precis tillbaka labbsvaren från obduktionen”, sa han tyst. “De hittade spår av Succinylkolin i hans system. Det är ett muskelavslappnande medel. Det paralyserar kroppen, men lämnar sinnet vaket. Det försvinner snabbt ur blodet och är extremt svårt att upptäcka om man inte vet exakt vad man letar efter. Din son kunde inte röra armarna, han kunde inte bromsa… men han var vid medvetande när bilen körde av vägen.”

Rummet snurrade till för ett ögonblick. Jag fick gripa tag i kanten på skrivbordet för att inte falla. Tanken på Mason, fängslad i sin egen kropp under sina sista sekunder i livet, var outhärdlig.

“Och Elias Vance?” frågade jag och tvingade mig själv att andas.

“Vi har redan span på honom sedan jag såg bilderna från parkeringsgaraget”, sa Krauss. “Med det här…” Han knackade fingret mot Masons papper. “…har vi tillräckligt för en husrannsakan. Och för att plocka in Angela.”

“Nej”, sa jag plötsligt.

Krauss höjde på ögonbrynen. “Ursäkta?”

“Om ni plockar in henne nu kommer hon att neka”, sa jag och mötte hans blick. “Hon kommer att hävda att Vance agerade ensam, eller att Mason ljög. Hon har förmodligen redan förstört sin egen korrespondens. Hon tror att jag har skrivit under överlåtelsepapperen. Hon ska komma hem till mig klockan tre i eftermiddag för att hämta dem.”

En plan började ta form i mitt sinne, kall och obarmhärtig.

“Fru Langford, vi kan inte låta er utsätta er för fara. Hon är en mördare.”

“Hon tror att hon har vunnit”, svarade jag bestämt. “Låt henne komma till mitt hus. Låt Vance tro att allting går enligt planen. Sätt mikrofoner i mitt kök om ni måste. Låt henne erkänna.”

Krauss tittade på mig länge. Han såg inte längre en bräcklig änka; han såg en mor som krävde rättvisa. Till slut nickade han långsamt. “Jag ska prata med åklagaren. Vi kan sätta upp övervakning i huset och ha team väntande utanför. Men om det går minsta lilla fel, går vi in.”

De närmaste timmarna var en dimma av förberedelser. Civilklädda tekniker kom till mitt hus och installerade dolda kameror i rökdetektorerna och små mikrofoner under köksön. Krauss förklarade proceduren för mig, men jag lyssnade bara halvt. Mitt fokus var helt inställt på klockan tre.

När klockan slog tre, rullade Angelas svarta stadsjeep in på uppfarten. Jag satt vid köksbordet, precis som hon förväntade sig, med överlåtelsepapperen utspridda framför mig. Jag hade till och med ställt fram en penna.

Dörrklockan ringde, och strax därefter klev hon in. Som alltid såg hon oklanderlig ut. Hennes hår var perfekt fönat, och hennes kappa satt felfritt. Hon gav mig ett av sina inövade, medlidsamma leenden.

“Hej, Margaret”, sa hon och lade sin handväska på bänken. “Hur mår du idag?”

“Ungefär som förväntat”, svarade jag och höll min röst låg och svag, precis som hon ville ha den.

Hon gick fram till bordet och tittade ner på papperen. Hennes ögon glänste till av dåligt dold girighet, men hon tvingade snabbt fram sin sorgsna mask igen. “Jag vet att detta är svårt. Men Mason hade velat att företaget togs om hand. Styrelsen väntar på besked.”

Jag plockade upp pennan och rullade den mellan fingrarna. “Jag har tittat på de här papperen, Angela. Och jag har funderat på kvällen då han dog.”

Hennes leende stelnade något, men hon höll masken. “Olyckan var fruktansvärd, Margaret. Vi måste alla försöka gå vidare.”

“Men det är just det”, sa jag och lade ner pennan. “Jag undrar hur han kunde köra av vägen. Han var en så skicklig förare. Han drack aldrig när han körde.” Jag tittade upp och mötte hennes blick. “Förutom den där kaffekoppen du gav honom på bensinstationen, förstås.”

Rummet blev dödstyst. Angelas hållning förändrades. Det var subtilt – en spänning i axlarna, en smalare blick. Det medlidsamma leendet försvann helt.

“Vad menar du med det?” frågade hon kallt.

“Jag menar att jag vet, Angela”, sa jag. Min röst var inte längre svag. Den var stenhård. “Jag vet om Elias Vance. Jag vet om Succinylkolinet. Och jag vet att du trodde att du kom undan med det.”

Hon stod blixtstilla. I flera sekunder hördes bara tickandet från köksklockan. Sedan, till min förvåning, började hon skratta. Det var ett lågt, bittert ljud som ekade obehagligt i det tomma huset.

“Mason var alltid för paranoid för sitt eget bästa”, sa hon, hennes röst droppade av förakt. Hon lutade sig över bordet mot mig. “Och vad tror du att du ska göra åt det, din gamla idiot? Du har inga bevis. Polisen tror att det var en isig väg.”

“Jag har Masons egna anteckningar”, sa jag. “Och bevisen från hans hemliga fack.”