Papperen i mina händer kändes tunga, tyngre än vad papper någonsin borde göra. Luften i garaget var rå och kall, men jag kände inte kylan längre. Det enda jag kände var hjärtslagen i mina öron, ett dunkande eko av sanningen som min son hade försökt berätta för mig innan han tystades.

“Hon tror att hon har vunnit”, svarade jag bestämt. “Låt henne komma till mitt hus. Låt Vance tro att allting går enligt planen. Sätt mikrofoner i mitt kök om ni måste. Låt henne erkänna.”

Krauss tittade på mig länge. Han såg inte längre en bräcklig änka; han såg en mor som krävde rättvisa. Till slut nickade han långsamt. “Jag ska prata med åklagaren. Vi kan sätta upp övervakning i huset och ha team väntande utanför. Men om det går minsta lilla fel, går vi in.”

De närmaste timmarna var en dimma av förberedelser. Civilklädda tekniker kom till mitt hus och installerade dolda kameror i rökdetektorerna och små mikrofoner under köksön. Krauss förklarade proceduren för mig, men jag lyssnade bara halvt. Mitt fokus var helt inställt på klockan tre.

När klockan slog tre, rullade Angelas svarta stadsjeep in på uppfarten. Jag satt vid köksbordet, precis som hon förväntade sig, med överlåtelsepapperen utspridda framför mig. Jag hade till och med ställt fram en penna.

Dörrklockan ringde, och strax därefter klev hon in. Som alltid såg hon oklanderlig ut. Hennes hår var perfekt fönat, och hennes kappa satt felfritt. Hon gav mig ett av sina inövade, medlidsamma leenden.

“Hej, Margaret”, sa hon och lade sin handväska på bänken. “Hur mår du idag?”

“Ungefär som förväntat”, svarade jag och höll min röst låg och svag, precis som hon ville ha den.

Hon gick fram till bordet och tittade ner på papperen. Hennes ögon glänste till av dåligt dold girighet, men hon tvingade snabbt fram sin sorgsna mask igen. “Jag vet att detta är svårt. Men Mason hade velat att företaget togs om hand. Styrelsen väntar på besked.”

Jag plockade upp pennan och rullade den mellan fingrarna. “Jag har tittat på de här papperen, Angela. Och jag har funderat på kvällen då han dog.”

Hennes leende stelnade något, men hon höll masken. “Olyckan var fruktansvärd, Margaret. Vi måste alla försöka gå vidare.”

“Men det är just det”, sa jag och lade ner pennan. “Jag undrar hur han kunde köra av vägen. Han var en så skicklig förare. Han drack aldrig när han körde.” Jag tittade upp och mötte hennes blick. “Förutom den där kaffekoppen du gav honom på bensinstationen, förstås.”

Rummet blev dödstyst. Angelas hållning förändrades. Det var subtilt – en spänning i axlarna, en smalare blick. Det medlidsamma leendet försvann helt.

“Vad menar du med det?” frågade hon kallt.

“Jag menar att jag vet, Angela”, sa jag. Min röst var inte längre svag. Den var stenhård. “Jag vet om Elias Vance. Jag vet om Succinylkolinet. Och jag vet att du trodde att du kom undan med det.”

Hon stod blixtstilla. I flera sekunder hördes bara tickandet från köksklockan. Sedan, till min förvåning, började hon skratta. Det var ett lågt, bittert ljud som ekade obehagligt i det tomma huset.

“Mason var alltid för paranoid för sitt eget bästa”, sa hon, hennes röst droppade av förakt. Hon lutade sig över bordet mot mig. “Och vad tror du att du ska göra åt det, din gamla idiot? Du har inga bevis. Polisen tror att det var en isig väg.”

“Jag har Masons egna anteckningar”, sa jag. “Och bevisen från hans hemliga fack.”

Hennes blick mörknade, och hon tog ett steg närmare. Hon såg inte längre ut som min svärdotter; hon såg ut som ett rovdjur. “Då antar jag att jag måste städa upp efter honom en gång till. Ett inbrott som gick fel, kanske? En sörjande mor som inte orkade mer?”

Hon sträckte handen mot sin handväska, förmodligen för att ta fram en telefon eller, ännu värre, ett vapen. Men innan hennes fingrar ens hann nudda låset, sparkades ytterdörren upp med en enorm kraft.

“Polis! Händerna där jag kan se dem!”

Kriminalinspektör Krauss och tre andra tungt beväpnade poliser stormade in i köket. Angela skrek till och ryggade tillbaka, hennes ansikte var plötsligt kritvitt av panik. På mindre än fem sekunder låg hon pressad mot köksgolvet med handklovar klickande runt sina handleder.

“Angela Langford”, sa Krauss och hans röst överröstade hennes protester. “Du är anhållen för mordet på Mason Langford, och stämpling till mord. Du har rätt att tiga…”

Jag reste mig långsamt från stolen. Angela vred på huvudet på golvet och stirrade på mig med ögon fulla av hat. “Du kommer aldrig undan med det här!” skrek hon.

“Det har jag redan gjort”, svarade jag tyst. “Och företaget? Det stannar i familjen.”

När de förde ut henne i polisbilen stod jag kvar i fönstret och tittade på. Snön hade börjat falla igen, stora vita flingor som täckte över den smutsiga asfalten. Krauss dröjde sig kvar en stund.

“Vi tog Vance för tjugo minuter sedan”, sa han. “Han sjöng som en fågel så fort vi nämnde labbsvaren. Han hade kvar resterna av läkemedlet i sin lägenhet, tillsammans med överföringskvitton från Angelas hemliga konto. Hon kommer inte att se dagsljus igen på mycket, mycket länge.”