Istället för att ringa polisen, vilket bara skulle skrämma bort honom och lämna mig i konstant ovisshet, bestämde jag mig för att gillra en fälla. Jag visste att Victor skulle komma tillbaka. Brevet var bara början, ett sätt att testa mina reaktioner.

En vecka senare var det dags. Jag lät Marcus sänka säkerhetsnivån på den yttre grinden artificiellt. Vi släckte några av de perifera strålkastarna för att skapa döda vinklar. Det såg ut som ett tekniskt fel, en sårbarhet. Sedan väntade vi.

Klockan 02:14 på fredagsnatten löste det tysta larmet ut.

Jag satt i mörkret på mitt kontor med Marcus vid min sida. På skärmarna såg vi en mörkklädd gestalt röra sig smidigt genom den snötäckta skogen mot gästhuset. Han rörde sig med professionell tystnad. Han trodde att han var osynlig.

Han nådde husets baksida och drog fram ett verktyg för att bryta upp altandörren.

“Nu,” viskade jag.

Marcus tryckte på en knapp.

Omedelbart badade hela baksidan av huset i ett bländande, obarmhärtigt vitt ljus från strålkastare vi hade installerat uppe i träden. Victor frös till is. Innan han ens hann vända sig om för att springa, klev Marcus ut ur skuggorna med ett draget vapen, åtföljd av två stora, tysta schäferhundar som vi hyrt in för natten.

Jag klev ut på altanen, insvept i en tjock yllekappa, med en kopp rykande varmt te i handen. Kylan bet i kinderna, men jag kände mig helt varm inombords.

“Victor Arvidsson,” sa jag och lutade mig mot räcket. “Jag måste erkänna, jag trodde att Ethan skulle anlita någon lite mer diskret.”

Victor kisade mot ljuset, händerna uppsträckta i luften. Han såg livrädd ut, en stark kontrast till det tuffa yttre han försökte projicera.

“Jag vet inte vem du pratar om,” morrade han. “Jag är bara en inbrottstjuv.”

“En inbrottstjuv som kör trettio mil för att bryta sig in i ett specifikt hus i skogen? Jag tror inte det.” Jag tog en klunk av mitt te. “Här är situationen, Victor. Ethan betalar dig förmodligen från de få dolda medel han lyckades rädda. Men han ljög för dig. Han berättade aldrig för dig vad jag är kapabel till, eller hur?”

Jag nickade mot Marcus, som överräckte en tjock, vattentät surfplatta till mig. Jag höll upp skärmen så att Victor kunde se den.

“Medan du planerade det här inbrottet, Victor, gjorde jag en djupdykning i ditt liv. Jag vet om kontot på Cypern. Jag vet om de odeklarerade fastigheterna i Spanien. Och, framför allt, jag vet om dina kopplingar till den där lilla incidenten i hamnen för åtta år sedan som polisen aldrig lyckades lösa.” Jag log ett kallt leende. “All den informationen ligger just nu på en krypterad server, redo att skickas till Rikskriminalpolisen och Skatteverket om jag inte checkar in med ett lösenord var fjärde timme.”

Victors axlar sjönk. All fientlighet rann av honom, ersatt av ren, ofiltrerad panik. Han hade insett att han hade klivit rakt in i en spindelväv.

“Vad vill du?” frågade han hest.

“Jag vill att du gör precis det du får betalt för,” sa jag mjukt. “Du ska fortsätta kommunicera med Ethan. Du ska berätta för honom att du övervakar mig. Du ska skicka honom foton på mig som jag kommer att förse dig med. Du ska hålla hans hopp vid liv, låta honom tro att han har övertaget, att han fortfarande kan skada mig.”

Victor rynkade pannan. “Varför?”

“Därför att hoppet är det farligaste man kan ge en man i fängelse. Låt honom tro att han snart kan slå till. Låt honom leva i den spänningen i ett år, kanske två. Och när han är som allra mest säker på sin seger… då ska du sluta svara. Du ska försvinna. Du ska låta honom bryta ihop i sin egen maktlöshet, undrandes vad som gick fel, vetandes att han är helt isolerad. Och om du någonsin försöker kontakta honom med sanningen, eller om du någonsin närmar dig mitt hem igen…” Jag tryckte lätt på surfplattan. “…då kommer du att spendera resten av ditt liv i en cell bredvid hans.”

Victor svalde hårt. Han förstod. Jag hade precis värvat Ethans sista soldat och förvandlat honom till mitt eget vapen.

“Förstått,” mumlade han.

“Bra. Marcus eskorterar dig till din bil. Kör försiktigt, det är halt på vägarna.”

När de hade försvunnit in i skogen stod jag kvar på altanen en stund. Skogen var tyst igen, bortsett från vindens sus i tallarna. Det fanns ingen rädsla kvar. Ethan hade försökt nå ut från sin grav, men jag hade bara stängt locket hårdare.

Jag gick in igen, låste dörren och larmade systemet. Jag gick tyst uppför trappan och stannade utanför Noahs rum. Dörren stod på glänt. Han sov djupt, hans bröstkorg hävdes i en lugn, jämn rytm. En av hans arkitekturritningar låg halvfärdig på skrivbordet bredvid sängen.