Oliver kampanjade inte offentligt mot Nathan.
Det behövde han inte.
Han vägrade helt enkelt att arbeta med honom.
Andra partners fattade sina egna beslut.
Nathans affärer försvagades.
Hans drickande ökade.
Margarets livsstil blev svårare att upprätthålla.
Så småningom började hon sälja smycken.
Bland föremålen fanns Claires svartpärlbrosch.
En köpare lyfte den från den röda satinen och beundrade den.
“Det här är exceptionellt.”
Margarets uttryck blev spänt.
Köparen erbjöd flera tusen dollar.
Margaret krävde genast mycket mer.
“Det är sällsynt svart pärla och fint hantverk,” sa hon. “Jag vet exakt vad det är värt.”
Kanske för första gången tvingades hon säga högt det hon förnekat på sin födelsedag.
Broschen hade aldrig varit billig.
Claire hade valt väl.
Margaret hade helt enkelt velat att Claires gåva skulle vara fel.
Hon sålde den ändå.
Vid det laget brydde sig Claire inte längre.
Hennes uppmärksamhet var någon annanstans.
Oliver hade börjat hjälpa till att hitta Helen och Daniel Reynolds.
Sökandet var svårt.
Efternamnet var vanligt.
Register hade ändrats.
Adresserna var gamla.
Men till slut kom han till Emilys lägenhet med information.
Claire visste på hans ansikte att han hade hittat något.
“Säg mig.”
“Jag hittade familjen Reynolds.”
Hon reste sig så snabbt att stolen gled bakåt.
“Katie?”
“Hon lever.”
Claires hela kropp slappnade av i en halv sekund.
Då såg hon Olivers uttryck.
“Vad mer?”
“Helen och Daniel dog för fyra år sedan.”
Claire stirrade på honom.
“Hur då?”
“De färdades genom bergen när ett jordskred slog ner på vägen. Deras bil körde nerför en slänt.”
“Och Katie?”
“Hon var inte med dem.”
Claire grep tag i bordskanten.
“Hon hade bott hos Helens mor.”
“Hon heter Ruth Reynolds.”
“Var är de?”
“Nära Sarasota.”
Oliver pausade.
“De bor i en liten lägenhet nu.”
“Vad hände med huset?”
“Ruth sålde den.”
“Varför?”
“Pengarna blev knappa. Katie behövde fortfarande behandling. Det förekom också bedrägeri med pengar som tillhört Helen och Daniel. Ruth sålde familjehuset för att fortsätta ta hand om sitt barnbarn.”
Claire gick fram till fönstret.
Hennes dotter hade förlorat ännu en mor.
En annan far.
Och ändå, någonstans nära Gulfkusten, växte Katie upp.
“Går hon?”
“Jag vet inte.”
Claire slöt ögonen.
“Vad tänker du göra?” frågade Oliver.
Hon vände sig om.
“Köp tillbaka huset.”
Oliver höjde ett ögonbryn.
“Reynolds-huset?”
“Ja.”
“Claire.”
“Den byggdes för Katie. Du sa att Ruth sålde den för att försörja sig.”
“Ja.”
“Jag vill ha tillbaka den för dem.”
“Du har inte träffat dem.”
“Jag vet.”
“Då rör du dig försiktigt.”
“Det ska jag.”
Hon tvekade.
“Jag kanske behöver låna pengar.”
Oliver skakade på huvudet.
“Jag lånar inte ut den.”
Claire rynkade pannan.
“Oliver—”
“Jag ger den.”
“Nej.”
“Ja.”
“Jag kan återgälda dig.”
“Jag vet.”
“Låt mig då.”
“Nej.”
Hon stirrade på honom.
Han log för första gången under samtalet.
“Bråka med mig senare.”
Det tidigare Reynolds-huset köptes kort därefter.
Claire berättade inte genast för Ruth.
Hon visste knappt hur hon skulle förklara sig.
Sedan sade Claire upp sig från sitt jobb.
Det beslutet överraskade Emily mer än något annat.
“Du älskar ditt arbete.”
“Det gör jag.”
“Varför sluta då?”
“För just nu finns det någon annanstans jag måste vara.”
Hennes karriär hade en gång varit platsen där Claire återfick en känsla av värde efter att Margaret avskedat henne.
Nu behövde hon inte längre bevisa det värdet för någon.
Hon packade.
På flygplatsen grät Emily öppet.
Oliver försökte låta bli.
Claire kramade dem båda.
“Jag ska hitta henne.”
Emily nickade.
“Och du ska ringa oss.”
“Det ska jag.”
Oliver sa, “Stressa inte, Katie.”
“Jag vet.”
“Hon har levt ett helt liv utan att veta vad som hände dig.”
“Jag vet.”
“Låt henne bestämma hur snabbt du blir en del av det.”
Claire nickade.
Det var den svåraste sanningen.
Att hitta Katie gjorde inte automatiskt Claire till “mamma.”
Biologin kan förklara kopplingen.
Det kunde inte radera sju år.
Innan hon gick ombord vände Claire sig om.
“När jag hittar henne kommer ni båda på besök.”
Emily skrattade genom tårarna.
Oliver sa något som Claire inte kunde höra över ett flygplatsmeddelande.
“Vad?”
Han skakade på huvudet.
“Inget. Gå.”
Flera timmar senare landade Claire i Florida.
Luften kändes helt annorlunda än i Chicago.
Varmt.
Salt-mjukt.
Ljus.
Huset låg inte långt från kusten.
Den var blygsam, bekväm och tydligt byggd med familjelivet i åtanke.
Claire lämnade sin resväska inuti.
Sedan gick hon direkt till stranden.
Olivers utredare hade fått reda på att Ruth och Katie ofta promenerade nära vattnet.
Claire ville bara se dem på avstånd.
Hon intalade sig själv att det skulle räcka första dagen.
De var inte där.
“För sent,” viskade hon.
Hon återvände nästa dag.
Och nästa.
Nej, Katie.
Ingen Ruth.
På fjärde dagen kunde Claire inte längre stå ut med att vänta.
Hon hade deras lägenhetsadress.
Byggnaden låg ungefär tio minuters promenad från huset.
Claire nådde den lätt.
Knackningen var en annan sak.
