Susans uttryck blev vaksamt.

“Hur gammal?”

“Sju.”

“Blev hon placerad genom den här anläggningen?”

“Jag tror det.”

Susan väntade.

Claire tvingade sig att förklara.

“Hon togs hit efter födseln. Jag fick höra att hon dog.”

Administratörens uttryck förändrades.

Claire satte sig i den lilla soffan.

Sedan berättade hon hela historien igen.

Nödleveransen.

Läkaren.

Nathan.

Margaret.

Elizabeths vittnesmål från telefonsamtalet.

Möjligheten att spädbarnet hade placerats i vård.

Susan lyssnade utan att avbryta.

När Claire var klar var rummet tyst.

“Jag är begränsad i vilken information jag kan släppa,” sa Susan försiktigt.

“Jag förstår.”

“Men jag ska se vad jag kan bekräfta.”

Hon sökte i arkiverade arkiv.

Gamla pappersloggar kom från säker förvaring.

Datorregister följde.

Minuterna blev outhärdliga.

Claire såg på när Susan skannade namn och datum.

Till slut stannade administratören.

“Det kom en liten flicka hit vid rätt tidpunkt.”

Claire grep tag i soffan.

“Hon kom inte med ett användbart familjenamn för placeringsregister.”

“Vad kallade du henne?”

“Katherine.”

Claires ögon fylldes.

“Katherine?”

“Vi kallade henne Katie.”

Namnet slog Claire med en intimitet hon inte hade väntat sig.

Hon viskade det en gång.

“Katie.”

Men å andra sidan.

“Katie.”

“Var är hon?”

Susan tittade tillbaka på arkiven.

“Hon är inte här.”

Claires hjärta hoppade till.

“Vad hände?”

Susan förstod genast rädslan i hennes ansikte.

“Nej. Hon dog inte.”

Claire täckte munnen.

“Hon blev adopterad.”

Rummet blev suddigt.

“Adopterad?”

“Väldigt snabbt. Ungefär en månad efter ankomsten.”

“Av vem?”

Susan tvekade.

Claire reste sig.

“Snälla.”

“Ett par som heter Helen och Daniel Reynolds.”

Claire upprepade namnen.

“Helen och Daniel.”

“De har försökt adoptera ett tag. De fick veta att en bebis med betydande medicinska behov fanns tillgänglig och kom omedelbart.”

“Var bodde de?”

“I Florida.”

“Var?”

Susan skakade på huvudet.

“Det är där jag måste stanna.”

Claire slöt ögonen.

“Jag är hennes mor.”

“Jag tror på det du sa till mig. Men Katie blev lagligt adopterad, och det finns integritetsregler jag inte kan ignorera.”

Claire visste att administratören redan hade berättat mer än vad hon var tvungen att ha.

Susan mjuknade.

“En sak kan jag säga är att paret ville ha henne. Hennes medicinska tillstånd skrämde dem inte bort.”

Claire började gråta igen.

I sju år hade hon föreställt sig sin dotter ensam.

Nu hade hon en annan image.

Två främlingar hade hört talas om en bebis som andra hade kastat bort eftersom hon kanske aldrig skulle gå.

Och de hade gått för att hämta henne.

Susan sa, “Om du hittar henne, var försiktig.”

Claire tittade upp.

“Katie kommer att känna någon annan som sin mamma.”

Orden gjorde ont.

Men de var sanna.

“Hon växte inte upp och väntade på dig för att hon inte visste att du fanns.”

Claire nickade.

“Jag tar inget från henne.”

“Bra.”

“Jag behöver bara veta att hon är säker.”

Utanför kändes nattluften kallare.

Claire stannade på trappan.

“Min dotter heter Katie.”

Oliver stod bredvid henne.

“Ja.”

“Hon har föräldrar.”

“Ja.”

Claire svalde.

“Min dotter har föräldrar, och jag vet inte om jag får vara glad över det.”

“Du har rätt att känna lättnad över att hon var älskad.”

Claire tittade på honom.

Något i hans ansikte sa henne att han förstod den skillnaden djupare än de flesta kunde.

“Min mammas namn var Katherine,” sa han.

Claire blinkade.

“Jag sa ju att hon dog när jag var åtta.”

Han gav ett litet leende.

“Alla kallade henne också Katie.”

Claire sträckte sig efter honom innan hon hann tänka på det och kramade honom.

Oliver blev stilla.

Sedan besvarade han omfamningen försiktigt.

“Jag hjälper dig att hitta henne,” sa han.

Claire drog sig tillbaka.

“Varför?”

“För att någon borde ha hjälpt dig för sju år sedan.”

Den natten återvände Claire inte till Nathan.

Emily öppnade sin lägenhetsdörr innan Claire hade knackat klart.

En blick på Claires ansikte räckte.

“Du hittade något.”

“Hon heter Katie.”

Emily täckte munnen.

“Hon blev adopterad.”

“Är hon okej?”

“Jag vet inte än.”

Emily kramade henne.

För första gången sedan balsalen kände Claire utmattning snarare än adrenalin.

Hon sov väldigt lite.

Nästa morgon hade verkligheten inte förändrats.

Hennes äktenskap var över.

Hennes dotter befann sig någonstans i Florida.

Och varje vanligt beslut tillhörde nu återigen Claire.

Skilsmässan tog ungefär två månader.

Nathan försökte först prata som om äktenskapet kunde repareras.

Sedan försökte han ilska.

Sedan skuld.

Sedan praktiska aspekter.

Claire vägrade varje version av samtalet som låtsades att sju års bedrägeri kunde förhandlas fram till något mindre.

På advokatmötet gjorde hon sin ståndpunkt enkel.

“Jag vill inte ha hans sällskap. Jag vill inte ha Margarets smycken. Jag vill inte tillbringa ett år till med att bråka om ägodelar.”

Nathan tittade på henne.

“Du går ifrån femton år.”

Claire skrev under pappren framför sig.

“Nej. Jag går mot den del som är kvar.”

Nathans sällskap led redan.

Scenen på Astoria Grand hade spridit sig genom de sociala och affärsmässiga kretsar som Margaret ägnat år åt att odla.