“Du sa aldrig förlåt”, rättade jag henne. “Du sa ‘Du skrämde mig’. Du var inte rädd för att jag skulle känna mig utanför. Du var rädd för att jag skulle bli en belastning för dig. Du var rädd för att du skulle behöva betala för min mat, eller för att jag inte skulle kunna köpa fina saker till rummet. Och sekunden du fick veta att vi hade pengar, då var vi plötsligt systrar igen. Då kunde vi plötsligt ‘dela på allt’.”
Jag tog ett steg närmare henne. Hon backade instinktivt.
“Du vill inte ha en vän, Chloe. Du vill ha en sponsor. Du vill ha någon som kan betala för dina pizzor, dina kursböcker och dina fjällresor, bara för att du tycker att du har rätt till det eftersom jag råkar ha mer. Min pappa kallade dig för en ‘Darren’. Jag förstod inte vad han menade då. Men det gör jag nu.”
Hennes ansikte blossade rött, först av chock, sedan av ilska. Hennes sanna natur bubblade slutligen upp till ytan.
“Din pappa är en sjuk, manipulativ människa som klädde ut sig i trasor för att testa en artonårig tjej! Vilken normal familj gör så?!” skrek hon.
“En familj som vet att världen är full av människor som du”, sa jag obarmhärtigt. “Människor som ler mot dig så länge du är användbar, och som stänger dörren i ansiktet på dig så fort de tror att du inte har något att erbjuda.”
“Du är psykopat”, väste hon, hennes ögon smala av hat. “Ni är helt sjuka i huvudet allihop. Jag tänker inte bo med någon som ljuger och testar folk.”
“Bra”, sa jag och vände mig mot mitt skrivbord för att öppna min laptop. “För jag tänker inte bo med en parasit. Formuläret för rumsbyte finns på studentkårens hemsida. Jag föreslår att du fyller i det ikväll. Och om du inte har råd med flyttavgiften…” Jag pausade och tittade över axeln på henne. “…så får du be din pappa om pengarna.”
Chloe stirrade på mig, öppenmunnad. Hon försökte hitta ord, något giftigt att slänga tillbaka, men hon fann inga. Hon stormade ut ur rummet och smällde igen dörren så hårt att affischerna på väggen fladdrade.
Kapitel 4: Efterspelet
Det tog tre dagar för byråkratin att rulla igenom. Under de tre dagarna sov Chloe ofta hos en annan tjej i en annan byggnad, och när hon var i rummet pratade vi inte med varandra.
Hon försökte sprida rykten om mig på våningen. Hon berättade för folk att jag var en “sjuk mytoman” som hade lurat i henne att min familj levde på gatan, bara för att skratta åt henne. Några trodde på henne och gav mig onda ögat i korridoren, men Maya och Sarah, som hade sett hur Chloe betedde sig när det gällde pengar, genomskådade lögnerna ganska snabbt.
Den fredagen flyttade hon ut. Hennes pappa kom för att hjälpa henne, en man i dyr kostym som inte ens hälsade på mig. När de stängde dörren för sista gången kände jag hur en enorm tyngd lyftes från mina axlar.
Samma kväll satt jag och Maya i mitt nu halvtomma rum. Vi hade beställt pizza – och vi delade på notan, exakt på kronan.
“Jag kan inte tro att hon faktiskt flyttade”, sa Maya och tog en slice. “Det har varit så sjukt intensivt den här veckan.”
“Det var det enda rätta”, sa jag. “Jag hade aldrig klarat ett helt år med henne. Hon skulle ha dränerat mig på allt, inte bara pengar.”
Senare den kvällen, när Maya hade gått, plockade jag upp min telefon och ringde hem. Pappa svarade efter tre signaler.
“Hej, Emma. Hur är läget i studentlivet?” Hans röst var lugn, trygg.
“Det är bra”, sa jag och såg bort mot den tomma sängen på andra sidan rummet. “Väldigt bra. Chloe flyttade ut idag.”
Det blev tyst i luren en kort stund. “Jaha. Vad hände?”
“Hon bad mig betala för hennes saker. Hon försökte utnyttja sommarstugan. Och när jag sa nej, visade hon precis den sida som du varnade mig för.”
“Jag är ledsen att du behövde uppleva det, Emma. Men det är en läxa som är bättre att lära sig tidigt än sent.”
“Jag vet”, sa jag. Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken, inte av sorg, utan av en märklig form av tacksamhet. “Du hade rätt. Om allting. Och pappa?”
“Ja?”
“Tack för sopsäckarna.”
Han skrattade tyst i andra änden. “När som helst, gumman. När som helst.”
