Stämningen i rummet förändrades drastiskt efter det. Den falska systerskapskänslan hon hade försökt bygga upp sedan inflyttningsdagen försvann. Istället började en subtil, passiv-aggressiv period. Chloe slutade prata med mig om dagarna. Hon började ta mina grejer utan att fråga – min mjölk, mitt schampo, till och med mina anteckningsblock. När jag konfronterade henne viftade hon bara bort det med att “vi ju delar på allt, eller hur?”.
Men det mest intressanta var hur hon började bete sig när andra var i närheten.
En onsdagskväll satt vi i uppehållsrummet på vår våning med några andra tjejer från korridoren, bland annat Maya och Sarah. Maya hade snabbt blivit en av mina närmaste vänner här – hon var jordnära, ärlig och bar sina second hand-kläder med stolthet. Hon jobbade extra på ett kafé för att ha råd med böckerna.
Vi diskuterade planer för det kommande höstlovet.
“Vi borde hyra en stuga”, föreslog Sarah entusiastiskt. “Åka upp till bergen, bara dricka varm choklad och komma bort från campus.”
“Det låter jättedyrt”, sa Maya och bet sig i läppen. “Jag måste spara till hyran för december, så jag vet inte om jag har råd med både resa och boende.”
Det var då Chloe lutade sig fram med ett strålande, oskyldigt leende. “Men vänta, Emma, sa inte du att din familj har ett semesterhus? Det som var på dina bilder på Instagram? Det låg ju jättefint vid en sjö. Vi skulle kunna åka dit! Emma behöver säkert inte ens betala för oss, eller hur? Hennes föräldrar lät ju superchill.”
Alla ögon vändes mot mig. Jag kände hur vreden bubblade upp i bröstet. Hon gjorde det medvetet. Hon försökte tvinga in mig i ett hörn inför alla andra. Om jag sa nej skulle jag framstå som den snåla, rika överklasstjejen som vägrade dela med mig till mina vänner. Om jag sa ja, skulle hon vinna. Hon skulle få exakt det hon hade velat ha sedan hon insåg att jag hade pengar: gratis tillgång till min familjs resurser.
Jag tittade på Chloe, som log oskyldigt tillbaka, och sedan på Maya, som såg fruktansvärt obekväm ut.
“Min familj har ett hus, ja”, sa jag med en jämn röst. “Men det är inte mitt att låna ut till grupper. Och även om det vore det, så är det inte aktuellt.”
Chloe suckade högt, en dramatisk, överdriven utandning som var tänkt att alla skulle höra. “Okej, okej, förlåt att jag frågade. Jag trodde bara att vi alla var vänner här och ställde upp för varandra. Vissa har ju mer än andra, och man tycker ju att de som har det lättast borde vilja hjälpa till lite.” Hon log mot Sarah, ett leende som formligen skrek av falskt medlidande för Mayas situation.
Det blev knäpptyst i uppehållsrummet.
Maya harklade sig. “Jag tycker inte att Emma ska behöva stå för vårt boende, Chloe. Det var ett roligt förslag, Sarah, men vi kanske kan göra något billigare här i stan istället.”
Chloe himlade med ögonen och reste sig upp. “Jag ska gå och plugga. Det är tydligen bara vissa av oss som bryr sig om gruppens dynamik.”
Kapitel 3: Konfrontationen
När jag kom tillbaka till rummet en timme senare, satt Chloe på sin säng. Hon pluggade inte. Hon satt med armarna i kors, och luften i rummet kändes tjock av outtalade anklagelser.
“Du vet, du fick mig att se ut som en idiot där ute”, sa hon tvärt innan jag ens hunnit stänga dörren.
“Nej”, svarade jag och hängde upp min jacka. “Du fick dig själv att se ut som någon som försöker spendera andras pengar.”
Hon flög upp från sängen. “Vad är ditt problem egentligen? Ända sedan första dagen har du varit så fruktansvärt kall och dömande. Jag försöker bara vara din vän! Jag försökte få oss allihop att göra något kul tillsammans, men du sitter bara där på dina höga hästar och vägrar dela med dig av något. Du är så egoistisk.”
Jag vände mig om. Kylan i mina ådror hade förvandlats till ett lugn. Ett totalt, knivskarpt lugn. All osäkerhet jag hade känt den där första dagen var borta.
“Minns du första dagen, Chloe?” frågade jag mjukt. “Minns du när du trodde att min familj var fattig? När du såg min farbrors skåpbil och sopsäckarna?”
Hon stelnade till. “Jag sa ju förlåt för det. Jag sa att det var ett missförstånd.”
