Olja tänkte ytterst sällan på det förflutna. Valera hade blivit en suddig, obetydlig parentes. En gång hörde hon ryktesvägen, genom en gammal gemensam bekant, att han fortfarande bodde i sin mammas källare, drunknad i skulder och omgiven av tomma energidrycksburkar, fastklamrad vid samma virtuella världar som kostat honom det verkliga livet. Hon kände ingen skadeglädje, bara ett vagt medlidande innan hon omedelbart släppte tanken. Det var inte hennes problem längre.
En gnistrande vinterdag promenerade Olja och Elias genom staden. Snön föll i stora, tysta flingor och bäddade in gatorna i ett mjukt, vitt täcke. Julbelysningen tindrade över kullerstensgatorna. Plötsligt stannade Olja till utanför ett stort skyltfönster till ett galleri, där en av hennes egna fotografier hängde utställd – en bild av en ensam blomma som trängde upp genom sprucken asfalt. I glasets spegling såg hon sig själv. Hon såg en kvinna med rosiga kinder, en varm blick och ett genuint, obekymrat leende. Hon såg en kvinna som var stark, djupt älskad av mannen bredvid henne, och framför allt – en kvinna som äntligen älskade sig själv.
Elias lade en arm om hennes axlar, drog henne tätt intill sig för att skydda mot kylan och pussade henne på hjässan.
– Vad tittar du på, min älskling? frågade han leende.
Olja lutade huvudet mot hans bröst och kramade hans hand, fylld av en överväldigande känsla av tacksamhet över varje steg, varje tår och varje beslut som hade lett henne exakt hit.
– På framtiden, svarade hon mjukt. Och den är helt fantastisk.
