Olja vaknade abrupt, som om någon hade ryckt henne ur en djup sömn.

Under hela den här tiden gick han runt i lägenheten i bara kalsonger, trots att han absolut inte var ensam hemma.

Det kändes som om ett helt gäng hade festat loss där.

Jag hörde någons snarkningar från rummet, skratt och något slags stönanden.

I lägenheten luktade det som om golven hade skurats med öl.

Och sedan kom en kvinna ut ur sovrummet… I en rosa penjoar!

Hon tittade rakt igenom mig och gick in i badrummet.

Olja kände hur blodet började bulta i tinningarna.

Hon hade förstått tidigare också att Valera var långt ifrån den perfekta mannen, med hon hade inte ens kunnat föreställa sig något sådant.

Detta var värre än alla hennes värsta och mest obehagliga gissningar.

Dagarna på sjukhuset släpade sig fram långsamt och enformigt.

Olja drog sig fortfarande för att fråga Valera rakt ut om vad som hade hänt i lägenheten, eftersom hon var rädd för urvalet av sanningen.

Efter ett par dagar fick en ny tjej plats i salen — smal, blek och ständigt gråtande.

Hon pratade nästan inte med någon, låg med ansiktet mot väggen och snyftade tyst.

Efter en stund öppnades dörren till salen och en lång, stilig man dök upp på tröskeln.

Sanitetskvinnan varnade honom strängt:

— Fem minuter! Endast som ett undantag. Uppfattat?

Han nickade snabbt och gick fram till tjejens säng.

— Dima?! — utbrast hon och levde genast upp.

Mannen tog henne ömt om handen och började lugna henne:

— Allt kommer att bli bra. Allt kommer definitivt att ordna sig. Var inte rädd…

När tiden var ute skyndade sanitetskvinnan på honom att gå.

Efter att han hade gått lyste tjejen märkbart upp och började själv prata:

— Ursäkta… Jag heter Tanja. Det där var min man…

Olja och en annan rumskamrat nickade under tystnad.

— Jag är gravid… Och i morse gick något snett… Vi har väntat så länge på det här barnet… Jättelänge… Och nu är jag så fruktansvärt rädd…

Rumskamraten började lugna Tanja, medan Olja ofrivilligt sjönk ner i tunga tankar.

För Tanjas skull hade hennes man uppenbarligen förhandlat med sanitetskvinnan för att få vara nära några extra minuter, stötta, lugna…

Medan hennes Valera på tre dagar inte ens hade ringt en enda gång självmant.

Istället spelade han datorspel, ställde till med fester hemma och var möjligtvis otrogen mot henne.

Av dessa tankar blev Olja inte bara sårad — hon kände ren avsky.

Hon insåg plötsligt väldigt klart hur onormalt deras förhållande hade varit under hela den här tiden.

Nästa dag blev Olja utskriven.

Katja kom för att hämta henne och köra henne hem.

Valera hade förvarnat om att han inte kunde komma — han hade jobb och några ärenden.

När Olja klev in i lägenheten, som hon hade förts bort ifrån för nästan fem dagar sedan, kändes allt där inne främmande och obehagligt.

Katja stod i korridoren och väntade tyst på att hennes vän skulle packa sina saker.

Medan Olja vek ner kläderna i resväskan kom Valera hem.

När han fick se henne frågade han förvånat:

— Är du redan hemma? Så tidigt?

Katja, som stod bredvid, tittade på honom med rent förakt:

— Har du inte saknat henne eller? Tjejen har inte varit hemma på fem dagar.

— Och vem är du överhuvudtaget? — rynkade Valera på pannan, uppenbarligen utan att känna igen henne.

— Katja. Oljas kompis. Jag kom och hämtade saker i tisdags. Kommer du inte ihåg det?

Valera nickade, fast på hans ansikte syntes det att han knappt kom ihåg tisdagen överhuvudtaget.

I det ögonblicket rullade Olja ut en resväska och två rullväskor från sovrummet.

— Vart ska du ta vägen? — frågade Valera förvirrat.

— Jag drar, — svarade Olja lugnt.

— Från mig, eller?

— Ja. Från dig. Och från hela den här cirkusen.

Valera tittade på henne med en helt oförstående blick.

— Vänta, vad händer ens? Jag kom precis från jobbet, och du packar dina saker…

— Menar du allvar? — Olja kunde inte längre hålla tillbaka sin irritation. — Tror du att jag inte vet någonting? Katja kom för att hämta mina saker, och du har fyllofest och några kvinnor här.

Jag låg för sjutton på sjukhus efter en operation! Har du kommit till mig en enda gång? Eller var det din dam i den rosa penjoaren som hindrade dig?

— Olja, det där… Det är bara ett missförstånd…

— Missförstånd? Valera, jag har fått nog. Du gör dig till en idiot hela tiden. Kan det räcka nu?

— Jag ville inte såra dig… Det bara blev så…

— Men det blev precis så. Jag är trött på att vara någon i andra hand i ditt liv. Du väljer alltid vad som helst annars: spel, kompisar, fester… Men aldrig mig.

Olga suckade djupt, och kände hur allt drog ihop sig av sorg inombords.