Natten jag gifte in mig i en mäktig familj tryckte den gamle trädgårdsmästaren en rostig nyckel i min hand och viskade: ”När klockan slår midnatt, öppna inte sovrumsdörren — oavsett vem som ber dig.”

”De kommer inte att sluta leta efter oss”, sa jag, rösten mycket stadigare än jag kände mig. ”Jag vet”, svarade Eleonora och lade in växeln igen. ”Men de har gjort ett fatalt misstag i natt.” ”Vadå?” ”De har missat ritualen. Och när midnattstimmen har passerat utan ett blodsoffer, börjar deras pakt rämna. Deras förmögenhet, deras makt, deras lögner – allt kommer att börja brinna.” Hon gav mig ett mörkt leende. ”Och vi, Natalie, vi ska vara de som håller i tändstickorna.”

När bilen rullade vidare ut i natten, bort från herrgården och mardrömmen, kände jag inte längre rädsla. Jag kände en kall, brännande vrede. Adrian trodde att han hade valt ett svagt offer. Men han hade skapat sin egen undergång. Morgondagen skulle bli början på ett krig, och för första gången i mitt liv var jag redo att slåss.

Natten kändes oändlig, som om världen utanför bilens fönster hade svalts av ett bläcksvart tomrum. Vi körde i timmar längs vindlande skogsvägar, långt bort från kusten och den salta havsluften. Med varje kilometer som lades mellan oss och godset, kände jag hur den förlamande skräcken långsamt byttes ut mot en kall, hård beslutsamhet. Jag var fortfarande klädd i trasorna av min brudklänning, men jag kände mig inte längre som en brud. Jag var en överlevare.

“Vart är vi på väg?” frågade jag till slut, när himlen i öster började skifta från svart till en djup, mörkblå nyans.

Eleonora höll blicken fäst på den smala grusvägen som bilens strålkastare knappt orkade lysa upp. “Till en plats de inte känner till. Ett gammalt jakttorp som min far köpte i hemlighet under ett annat namn för flera år sedan. Det ligger djupt inne i skogarna, helt isolerat. Där är vi säkra, åtminstone för stunden.”

Jag nickade och lutade huvudet mot den kalla fönsterrutan. “Du sa att deras makt rämna. Vad händer med dem nu?”

Eleonora saktade ner när vi svängde in på en igenvuxen stig. “Familjen vilar på en pakt som slöts för över hundra år sedan av Adrians farfars farfar, Silas. Han var en fattig, desperat man som var villig att ge vad som helst för makt och rikedom. Han fann något i mörkret – eller så fann mörkret honom. Pakten krävde lojalitet och blod. Familjen skulle förbli oändligt rik, sjukdomar skulle inte röra dem, och de skulle besitta en onaturlig tur i allt de företog sig. Men priset var det offer vi nästan blev. Om cykeln bryts…” Hon tystnade ett ögonblick. “När cykeln bryts, tar mörkret tillbaka allt det har gett, med ränta. Allt som har byggts upp under ett sekel kommer att förfalla.”

Vi stannade framför en liten trätuga omgiven av höga tallar. Den såg övergiven ut, men när vi klev in insåg jag att den var förberedd. Här fanns ved, konserver, filtar och – viktigast av allt – vapen. Ett jaktgevär hängde på väggen, och Eleonora drog omedelbart fram en tung låda under sängen.

“Här,” sa hon och räckte mig en mörk, enkel klänning och ett par stövlar. “Ta av dig det där. Du kan inte slåss i en brudklänning.”

Jag bytte om i tystnad. När jag lät den vita, trasiga klänningen falla till golvet, kändes det som att kasta av sig en falsk identitet. Jag bar ut klänningen på gårdsplanen, hällde tändvätska över den och slängde en tändsticka på tyget. Lågorna slickade hungrigt i sig siden och spets. Jag tittade på elden och kände hur mitt inre värmdes upp.

Inne i stugan hade Eleonora brett ut en rad gamla dokument, ritningar och fotografier på det lilla träbordet.

“Min far har inte bara agerat trädgårdsmästare under alla dessa år,” förklarade hon när jag kom in. “Han har samlat bevis. Pakten må vara övernaturlig, men familjens brott i den här världen är i allra högsta grad verkliga. Mutbrott, utpressning, försvinnanden… till och med mord som täckts över för att skydda deras hemligheter. Vi ska se till att de förgörs på båda fronterna. Mörkret kommer att ta deras själar, men vi ska se till att världen tar deras arv.”

Dagen passerade i en spänd väntan. Vi turades om att sova, men mina drömmar var fyllda av tunga ekdörrar som splittrades och Adrians ursinniga röst. På eftermiddagen slog Eleonora på en liten batteridriven radio. Det dröjde inte länge innan nyheterna rapporterade om “märkliga händelser” vid familjens gods.

“…en oförklarlig brand har utbrutit i den historiska herrgården. Räddningstjänsten rapporterar om stora svårigheter att släcka elden, och flera strukturella kollapser har skett. Familjen, en av regionens mest inflytelserika, har ännu inte gjort något officiellt uttalande. Polisen utreder även rapporter om en våldsam bilolycka längs kustvägen i natt…”

Eleonora och jag mötte varandras blickar. Det hade börjat.

Men glädjen blev kortvarig. Radion sprakade till, och en ny röst hördes. Det var inte nyhetsuppläsaren. Det var ett brusande, mörkt läte, följt av en röst som fick blodet att frysa i mina ådror.“Natalie…” Det var Adrian. Hans röst kom från radion, förvrängd men omiskännlig. Den lät desperat, väsande och omänsklig.“Ni tror att ni har vunnit. Men pakten kräver blod. Om jag inte kan ge det till huset… kommer jag att ta ert blod själv. Jag vet var ni är, Eleonora. Jag känner lukten av mitt eget arv.”

Radion dog med ett högt knäpp. Eleonora flög upp. “Han har använt paktens sista rester för att spåra oss. Han är på väg hit.” “Hur lång tid har vi?” frågade jag och kände hur pulsen steg. “Inte lång.” Hon plockade ner jaktgeväret, laddade det med vana rörelser och kastade en stor jaktkniv till mig. “Han kommer inte att vara mänsklig längre. Det brutna löftet konsumerar honom.”