Natten jag gifte in mig i en mäktig familj tryckte den gamle trädgårdsmästaren en rostig nyckel i min hand och viskade: ”När klockan slår midnatt, öppna inte sovrumsdörren — oavsett vem som ber dig.”

Bilen krängde våldsamt när vi sladdade ut på den smala kustvägen. Gruset sprutade mot underredet som piskrapp, och den kalla nattluften strömmade in genom en glipa i fönstret. Jag satt hopkrupen i passagerarsätet, fortfarande iförd min sönderrivna brudklänning, med hjärtat slående så hårt mot revbenen att det gjorde ont.

Kvinnan bredvid mig – kvinnan som skulle vara död – stirrade oavbrutet på vägen. Hennes knogar vitnade runt ratten. ”Mitt namn är Eleonora”, sa hon plötsligt, hennes röst var raspig, som om hon inte hade pratat på väldigt länge. ”Och om vi inte kommer över länsgränsen innan soluppgången, är vi båda döda.”

”Vad… vad är det som händer?” stammade jag fram. Min röst lät bräcklig, som om den tillhörde någon annan. ”Adrian… hans mamma… varför försökte de slå in dörren?”

Eleonora gav ifrån sig ett kort, bittert skratt som saknade all humor. ”Du trodde att du gifte dig in i en gammal, ärofylld familj med gamla pengar, eller hur? Ett imperium av fastigheter och makt. Men deras rikedom kommer inte från affärer, Natalie. Den kommer från ett löfte. Ett kontrakt de slöt för hundratals år sedan.”

Hon växlade ner skarpt för att ta en snäv kurva. Havet dånade mörkt och rasande nedanför klipporna till höger om oss. ”Familjen vilar på en tradition”, fortsatte hon, hennes blick flackade mot backspegeln. ”Vart tjugofemte år krävs ett nytt blodband. En kvinna av rent hjärta, utan starka familjeband, som förs in i huset frivilligt. Men vid midnatt på bröllopsnatten… då fullbordas inte äktenskapet med kärlek. Det fullbordas med ett offer.”

En isande kyla spred sig i mina ådror. Jag mindes hur min moster hade pratat om min brist på nära familj – hur Adrian hade verkat så förstående över att jag var föräldralös. Han hade inte älskat min bakgrund; han hade handplockat mig för den. Jag var det perfekta offret. Ingen skulle leta efter mig.

”Trädgårdsmästaren…” viskade jag. ”Vem är han?” ”Min far”, svarade Eleonora mjukt, och för första gången såg jag en tår glimma i ögonvrån på henne. ”När jag insåg vad de planerade för tolv år sedan, hjälpte han mig att fly. Han stannade kvar, låtsades vara en bruten man som förlorat sin dotter i en tragisk drunkningsolycka. Allt för att hålla ett öga på dem. För att se till att de aldrig lyckades göra samma sak mot en annan flicka. Den rostiga nyckeln du fick? Det är den enda nyckeln till det ursprungliga låset, det som Adrians förfäder installerade för att hålla offren inne. Min far bytte ut mekanismen inifrån förra veckan.”

Plötsligt lystes hela bilens kupé upp av ett bländande vitt ljus bakifrån. Jag vände mig om i panik. Ett par kraftiga strålkastare närmade sig i fruktansvärd hastighet. En stor, svart SUV.

”De har hittat oss”, väste Eleonora och tryckte gasen i botten. Motorn vrålade i protest när den lilla bilen sköt framåt i mörkret. ”Håll i dig!” skrek hon.

Bilen bakom oss accelererade och stötte till vår bakre stötfångare med en enorm kraft. Jag kastades framåt, räddad endast av säkerhetsbältet. Metall skrek mot metall. Genom bakrutan kunde jag urskilja silhuetten av föraren. Det var inte Adrian. Det var en av familjens “säkerhetsvakter” – samma män som jag trodde var anställda för att vakta portarna.

”De kommer att preja oss över kanten!” skrek jag när bilen krängde mot stupet ner mot havet. ”Inte i natt!” morrade Eleonora. Hon drog plötsligt i handbromsen och vred ratten kraftigt till vänster. Vår bil spann runt i en våldsam, okontrollerad snurr över den våta asfalten. SUV:en, som hade räknat med att vi skulle fortsätta rakt fram, hann inte bromsa. Med ett öronbedövande vrål flög det massiva svarta fordonet rakt genom vägräcket.

Ett ögonblick hängde den i luften, strålkastarna lyste upp den mörka himlen, innan den störtade ner mot de vassa klipporna långt nedanför. Ett dovt kraschande ljud dränktes omedelbart av vågornas brus.

Eleonora fick kontroll över bilen och vi stannade med sladd tvärs över vägbanan. Våra andhämtningar var tunga och höga i den plötsliga tystnaden, förutom motorns ojämna hackande. Hon vände sig mot mig. Hennes ansikte var blekt i ljuset från instrumentbrädan, men hennes ögon brann av en iskall beslutsamhet. ”Är du okej?” Jag nickade långsamt, tittade ner på mina händer som fortfarande skakade, och sedan på den vita klänningen som nu var smutsig av lera, olja och grus. Den tillhörde ett spöke nu. Jag var ett spöke.