De tillbringade hela eftermiddagen med att sitta på altanen i solskenet och vända blad i de gamla, gulnade fotoalbumen. De skrattade åt Marthas hemska frisyr från sjuttiotalet, åt Clarks pinsamma skjortor och åt bilder från Tiffanys första trevande steg i gräset framför det gamla huset som nu var ett hem för veteraner.

– Vet du, pappa, sa Tiffany plötsligt och höll upp en bild där Clark stod med en liten röd leksaksbil i handen. Jag tänkte på det här om dagen. När du gick ut ur huset den där lördagen… jag trodde att du skulle komma tillbaka efter en timme. Jag trodde att du skulle ge med dig, som du alltid gjorde.

– Det var precis det du var van vid, svarade Clark lugnt och tog en klunk vatten. Jag hade lärt dig att jag alltid fanns där som ett skyddsnät, oavsett hur hårt du hoppade på det. Men ett nät håller bara till en viss gräns. Om man sliter sönder maskorna om och om igen, till slut finns det bara trådar kvar som skär in i skinnet.

– Jag vet det nu, sa Tiffany lågt och såg ut över sjön. Det tog tid att fatta. Men nu förstår jag att kärlek inte handlar om att låta andra utnyttja en. Det handlar om att respektera varandras gränser.

Clark lade sin hand på hennes arm.

– Det är den viktigaste läxeboken du någonsin har läst, gumman. Och du behövde inte ens betala terminsavgift för den.

Kapitel 7: Slutord vid sjön
När solen sjönk bakom bergen och himlen färgades i djupt lila och orange, reste sig Tiffany för att åka hem. Hon hade ett prov att läsa till inför måndagen och ville inte köra för sent i mörkret.

De kramades länge på gårdsplanen. Det fanns ingen tvekan i omfamningen, inga skuggor som låg och lurade i bakgrunden.

– Vi ses första lördagen i maj? frågade Tiffany när hon satt sig i bilen och rullat ner rutan.

– Självklart, svarade Clark med ett leende. Jag sätter på kaffet vid tio.

Han stod kvar på grusvägen och såg baklyktorna försvinna bort bland tallarna tills det bara var mörkret och ljudet av vågorna som slog mot stranden som fanns kvar.

Clark vände sig om, gick uppför trappan till stugan och stängde dörren om sig. Han tände lampan på skrivbordet, satte sig i sin bekväma, slitna fåtölj – den han faktiskt hade köpt själv för sina egna sparpengar – och såg på den lilla täljda simfågeln som stod bredvid Marthas inramade foto.

Huset var tyst. Hans tid var hans egen. Och det var, precis som det alltid borde ha varit, mer än nog.