När de blå ljusen från polisbilarna lyste upp vardagsrummet, färgades väggarna i kalla, pulserande nyanser av blått och rött. Mark stod orörlig, som fastfrusen i golvet, med armarna tätt virade runt sin tolvåriga dotter, Lily. Han pressade hennes huvud mot sitt bröst för att skärma av henne från den mardrömslika scenen som utspelade sig framför dem.

Isoleringen tog hårt på Lily. Hennes leenden blev sällsynta. Hon ritade mörka, ångestladdade teckningar och drömde mardrömmar där män i svarta masker slet henne ur hennes säng. Mark såg sin dotters glädje försvinna dag för dag, och hatet mot Henrik – och mot sig själv för att han dragit in Sarah i deras liv från första början – växte sig till ett mörkt, giftigt moln i hans bröst.

“Det kan inte fortsätta så här,” sa Mark en kväll till Sofia, som satt i köket och granskade övervakningsskärmarna. “Hon tynar bort. Vi är de som är inlåsta, medan han går fri där ute.”

Sofia tittade upp, hennes ansiktsuttryck allvarligt men förstående. “Jag vet, Mark. Det är tyvärr strategin. Han vill trötta ut er. Han vill att ni ska göra ett misstag, sänka garden, försöka återgå till det normala. Så fort ni tar en oskyddad tur till parken, slår han till.”

“Vi måste gillra en fälla,” sa Mark beslutsamt. “Jag tänker inte leva som en fånge i tjugo år till. Vi måste tvinga fram honom.”

Sofia lutade sig tillbaka och studerade Mark. “Och hur har du tänkt dig det? Du kan inte använda din dotter som lockbete. Jag tillåter det inte.”

“Inte hon,” svarade Mark, och hans röst var fylld av iskall beslutsamhet. “Jag. Han behöver min namnteckning under extrem tvångssituation. Han behöver inte Lily om han kan pressa mig direkt, om han tror att jag har tillgång till dosorna och kan påbörja överföringen under vapenhot.”

Planen formulerades i hemlighet tillsammans med kommissarie Roberts. Mark spred medvetet falsk information genom sin advokat, en advokat som de visste att Henriks folk hade ögonen på. Ryktet var att Mark, på grund av den extrema psykologiska pressen, hade påbörjat processen för att låsa upp fonden under förevändning att de behövde pengarna för att fly landet och starta om på nytt. Han skulle, enligt ryktena, genomföra de sista, avgörande digitala signaturerna på sitt kontor inne i stan på torsdag kväll, när byggnaden var tom.

Lily skickades under total sekretess iväg med polisens insatsstyrka till ett säkert gömställe, en stuga djupt inne i skogen, bevakad av Sofias bästa män. När Mark kramade henne hejdå på morgonen höll han om henne lite längre än vanligt.

“Jag älskar dig, hjärtat. När det här är över, ska vi åka på den där resan till fjällen som vi pratade om. Bara du, jag och Buster.”

Lily tittade på honom, med tårar brännande i ögonen. “Lova att du kommer tillbaka, pappa. Lova mig.”

“Jag lovar,” viskade han och kysste hennes panna.

På torsdagskvällen körde Mark in till staden. Regnet piskade mot vindrutan och asfalten blänkte svart. Hans kontor låg på fjärde våningen i en äldre tegelbyggnad i finansdistriktet. Enligt planen skulle Roberts insatsstyrka befinna sig dolda i skåpbilar i gränden, medan Sofia och två av hennes män skulle vara gömda inne på själva våningsplanet, i rummet bredvid Marks kontor.

När Mark klev in i sitt arbetsrum var klockan tjugo över nio. Byggnaden var kusligt tyst, förutom det dova brummandet från ventilationssystemet. Han satte sig vid sitt tunga skrivbord i mahogny, öppnade sin bärbara dator och loggade in. Skrivbordslampan kastade en ensam, skarp cirkel av ljus över tangentbordet. Nu återstod bara väntan.

Minuterna kröp fram. Tystnaden kändes tjock och kvävande. Han kände hur svetten samlades i handflatorna. Tänk om Henrik inte dök upp? Tänk om han hade insett att det var en fälla? Eller ännu värre, tänk om han hade hittat fram till det säkra huset där Lily befann sig? Paniken började bubbla upp, men Mark tvingade ner den. Han litade på Roberts. Han litade på Sofia.

Plötsligt, strax efter klockan tio, hördes ett ljud. Det var svagt, ett metalliskt klickande från hissdörrarna ute i korridoren, följt av det tysta frasandet av fotsteg mot heltäckningsmattan. Fotstegen var försiktiga, beräknande, men de rörde sig obönhörligt mot hans kontorsdörr.

Mark spände varje muskel i kroppen. Han höll händerna synliga på skrivbordet, precis som han hade blivit instruerad. Dörrhandtaget trycktes långsamt ner. Dörren gled upp utan ett ljud.

I dörröppningen stod en man, drypande våt av regnet. Han bar en svart skinnjacka och mörka byxor. Vattnet droppade från hans stripiga, grånande hår. Ansiktet var härjat, insjunket av åratal av missbruk och stress, men ögonen var febrigt intensiva. Det var Henrik. I sin högra hand höll han en matt, svart pistol utrustad med en ljuddämpare, och pipan var riktad rakt mot Marks bröst.

“Goddag, svåger,” väste Henrik med en röst som var raspig och cynisk. Han klev in i rummet och stängde dörren bakom sig med en mjuk knuff. Han låste den med en rörelse utan att ta blicken från Mark. “Jag har hört att du jobbar sent ikväll. Håller på med lite viktiga bankärenden, om ryktena stämmer.”