När de blå ljusen från polisbilarna lyste upp vardagsrummet, färgades väggarna i kalla, pulserande nyanser av blått och rött. Mark stod orörlig, som fastfrusen i golvet, med armarna tätt virade runt sin tolvåriga dotter, Lily. Han pressade hennes huvud mot sitt bröst för att skärma av henne från den mardrömslika scenen som utspelade sig framför dem.

Marks blod frös till is i ådrorna. Världen runt omkring honom tycktes stanna av, och det enda han kunde höra var det plötsliga, öronbedövande dånet från hans egna hjärtslag. Han stirrade på skärmen, på den ofokuserade men omiskännliga bilden av hans dotter. Bilden var tagen ur en vinkel som innebar att fotografen måste ha befunnit sig precis vid trädgränsen, bara ett tjugotal meter från där de satt. Någon hade stått i skuggorna och betraktat dem. Någon var där just nu.

Adrenalinet exploderade i hans kropp. Utan att säga ett ord flög Mark upp ur rottingstolen med en sådan kraft att den välte bakåt med en hög smäll. Han kastade sig framåt, grep tag i Lilys arm och drog upp henne på fötter så bryskt att boken hon läste föll till marken med fladdrande sidor. Den lilla golden retriever-valpen, Buster, vaknade med ett ryck och började skälla gällt mot skogsbrynet.

“Pappa! Vad gör du? Du gör illa mig!” skrek Lily, överraskad och skrämd av hans plötsliga, våldsamma reaktion.

“Vi måste gå in. Nu, Lily. Spring!” röt han. Hans röst bar ingen av den vanliga mjukheten; den var rå, fylld av en primitiv överlevnadsinstinkt. Han tvingade in henne genom altandörrarna och knuffade in hunden framför dem. Med skakiga händer smällde han igen glasdörren, vred om det tunga metallåset och drog snabbt för de tjocka gardinerna så att hela rummet försänktes i skugga.

Han sprang genom husets nedervåning som en besatt. Han låste ytterdörren, fällde ner säkerhetskedjan, kontrollerade fönstren i köket, tvättstugan och gästrummet. Varje rörelse var mekanisk, driven av ren och skär skräck. När han äntligen var säker på att bottenvåningen var förseglad, vände han sig mot vardagsrummet. Lily stod ihopkrupen i soffhörnet och kramade hunden intill bröstet. Hennes ögon var stora och tårfyllda.

“Pappa… vad är det som händer? Är det hon? Är Sarah här?” Hennes röst skakade så mycket att orden knappt kom ut.

Mark sjönk ner på knä framför henne och tog hennes lilla, kalla ansikte i sina händer. “Sarah sitter i fängelse, älskling. Hon kan inte skada oss. Men det är någon som försöker skrämmas, och jag tänker inte låta det hända.” Han tvingade sig själv att andas djupt för att dämpa paniken i sitt eget bröst. Han tog upp telefonen och tryckte in numret till kommissarie Roberts. Signalerna gick fram, plågsamt långsamt.

“Roberts,” svarade den sträva rösten på andra sidan.

“Det är Mark Davis. De är tillbaka. Någon är här.” Marks röst var låg, nästan en viskning, för att inte skrämma Lily mer än nödvändigt. “Jag fick precis ett meddelande. Ett hot. De skickade en bild på Lily som togs för mindre än fem minuter sedan från min trädgård.”

Det blev knäpptyst i luren i en bråkdel av en sekund innan Roberts polissjäl tog över. “Var är ni nu?”

“Inne i huset. Jag har låst allt. Vi är i vardagsrummet bort från fönstren.”

“Bra. Håll er borta från glaspartier. Jag skickar två patruller till din adress omedelbart med högsta prioritet. De kommer att vara där inom sju minuter. Jag sätter mig i bilen nu. Lås inte upp för någon förrän jag personligen bekräftar över telefon att det är mina män utanför. Förstått?”

“Förstått,” väste Mark och lade på. Han drog ner Lily på golvet bakom den tunga eksoffan, en position som skyddade dem från alla vinklar om fönstren skulle krossas. Tiden som följde var den längsta i Marks liv. Varje knarrande ljud från trädäcket utanför, varje vindpust som rasslade i löven, lät som fotsteg. Han höll en tung mässingsljusstake i handen, redo att döda vem som än försökte ta sig in och skada hans dotter.

Nio minuter senare lystes gatan upp av intensiva blåljus som reflekterades mot väggarna. Marks telefon ringde. Det var Roberts. “Mina killar säkrar omkretsen nu. Jag står vid din ytterdörr.”

Mark andades ut, reste sig stelt och gick till hallen. När han öppnade dörren möttes han av Roberts och tre tungt beväpnade poliser. Deras närvaro var en enorm lättnad, men den underliggande mardrömmen var långt ifrån över.

Medan poliserna med ficklampor sökte igenom den mörka trädgården och skogsbrynet bakom huset, satt Mark och Roberts i köket med alla persienner neddragna. Mark hade visat kommissarien bilden och meddelandet. Roberts ansikte var mörkt som åskmoln när han granskade telefonen.

“Arthur var en mellanhand,” mumlade Roberts och läste högt. Han såg upp på Mark. “Det här förändrar allt. Vi trodde att Arthur var hjärnan bakom Sarah, att han använde hennes position för att komma åt arvet. Men om han bara var en bricka i spelet… då letar vi efter någon med betydligt mer makt och resurser.”