Morgonen därpå färgades himlen över staden i en kall, stålgrå nyans som passade Isabellas humör perfekt. Högst upp i en anonym skyskrapa av glas och stål, långt borta från Salazar Globals pråliga huvudkontor, satt hon vid ett massivt skrivbord av mörkt valnötsträ. Hennes privata kontor var en fästn

Han lutade sig framåt, och för ett ögonblick föll fasaden av polerad affärsman, vilket avslöjade mördaren därunder. “Mina klienter är inte styrelsemedlemmar som kan skrämmas med en revision. De är män som bränner ner hela städer när de blir missnöjda. Victor var rädd för oss, och det var därför han var användbar. Ni borde också vara rädd.”

“Om du tror att du kan kliva in på mitt kontor och hota mig, Herr Vukov, så har du fundamentalt missbedömt vem du har att göra med”, sa Isabella. Hon lutade sig framåt, mötte hans blick och vägrade att vika undan. “Jag är inte Victor. Jag låter mig inte utpressas. Dina klienter får söka sina förlorade miljoner hos polisen, och de får bygga sina smugglarrutter någon annanstans.”

Vukovs ögon smalnade. Han reste sig långsamt upp. “Det var ett misstag att kliva ut ur skuggorna, Isabella. I skuggorna var ni säker. Här ute i ljuset är ni en måltavla. Ni har fyrtioåtta timmar på er att öppna spärrarna till fraktnätverket i Asien och föra över fyrahundra miljoner från era privata reserver till våra konton. Om inte… kommer ni att inse att Victor Salazar var den minsta av era bekymmer.”

Utan ett ytterligare ord vände han sig om och lämnade rummet.

När dörren stängdes släppte Marcus ut ett långt andetag. “Isabella, vi leker med elden nu. Den mannen… han bluffar inte.”

“Jag vet att han inte gör det”, svarade hon och reste sig upp, hennes hjärna arbetade redan på högvarv. “Men han gjorde ett misstag. Han gav oss en tidsfrist. Fyrtioåtta timmar. Det betyder att de inte kan slå till omedelbart, och det betyder att de är desperata efter pengarna och nätverket. De blöder pengar någon annanstans och behöver oss för att stoppa blödningen.”

“Vad vill du göra? Ska vi kontakta FBI? Interpol?”

“De äger säkerligen hälften av de agenter som skulle få fallet”, avfärdade Isabella. “Nej. Vi ska slå tillbaka på det enda språk de förstår. Pengar och makt. Kall in Elena. Jag vill ha varje enskild transaktion, varje rutt, varje falskt bolag som Victor någonsin har rört vid kartlagt. Vukov och hans klienter tror att vi är ett byte. Vi ska visa dem att Salazar Global är ett rovdjur.”

De kommande två dygnen förvandlades Isabellas privata kontor till en krigscentral. Skärmarna på väggarna lyste dygnet runt med globala fraktdata, finansiella flöden och satellitspårning. Isabella sov knappt. Hon drack beskt kaffe och analyserade varje rörelse Vukovs syndikat någonsin hade gjort genom hennes företag.

Hon fann ett mönster.

Syndikatet var djupt involverat i en massiv vapenaffär med en rebellgrupp i ett politiskt instabilt land. Vapnen skulle fraktas gömda inuti industriella jordbruksmaskiner som Salazar Global skulle leverera inom tre dagar. Det var därför Vukov var desperat. Om de inte fick ut leveransen skulle de förlora inte bara fyrahundra miljoner, utan trovärdigheten hos några av världens farligaste krigsherrar. Deras existens stod på spel.

Den fyrtiosjunde timmen kallade Isabella in Marcus och Elena.

“Vi har dem”, sa hon, och för första gången på dagar fanns det en genuin, segerrik glöd i hennes ögon. Hon pekade på den stora skärmen där en röd rutt över havet lyste upp. “Fartyget Salazar Horizon ligger i hamn i Singapore. Lasten – trehundra containrar med ‘jordbruksutrustning’ – är redan ombord. Fartyget skulle ha lämnat hamnen i natt, men jag har beordrat en fullständig, intern karantän på grund av ett ‘tekniskt fel’.”

Elena såg på skärmen och nickade. “Jag har hackat Victor gamla kommunikationslinjer. Vukovs klienter är i upplösningstillstånd. De har lovat leveransen till rebellerna imorgon. Om fartyget inte anländer, kommer rebellerna att se det som ett svek.”

“Och syndikatet kommer att slitas i stycken inifrån”, fyllde Marcus i. “Men Isabella… vad hindrar dem från att helt enkelt mörda dig nu?”

“För att jag har något de behöver mer än hämnd. Jag har överlevnaden i min hand.” Isabella tog fram sin telefon och slog in det hemliga nummer hon låtit Elena spåra till Kaelen Vukov.

Signalerna gick fram tre gånger innan Vukov svarade.

“Tiden rinner ut, fröken Reyes”, sa hans kalla röst i andra änden.

“Det gör den verkligen, Vukov. För dig”, svarade Isabella, hennes röst var lika stadig som stål. “Fartyget Salazar Horizon ligger kvar i hamnen i Singapore. Tullen har av någon anledning fått ett anonymt tips om att de bör granska alla containrar märkta med koden 774-Alpha. Det är märkligt, eftersom tullen normalt sett aldrig granskar våra maskinleveranser. Men om jag inte lyfter luren och återkallar inspektionen inom tjugo minuter, kommer de att bryta upp containrarna. Och jag antar att det de hittar inte är traktorer.”

Det blev dödstyst i telefonen. Isabella kunde nästan höra hur hjulen snurrade i Vukovs huvud, hur han insåg att barnflickan just hade satt en kniv mot strupen på hela hans organisation.