Victor stod nu helt upp, hans händer skakade så okontrollerat att han var tvungen att knyta dem för att dölja det. Hans imperium, hans noga konstruerade lögner, hans stulna rikedomar föll i bitar framför hans ögon på mindre än tio minuter.
“Du kan inte göra så här”, viskade han desperat. “Jag bär Salazar-namnet. Utan mig kommer aktien att rasa. Jag har kontakter i den politiska toppen. Jag kommer att förgöra dig, Isabella. Jag drar ner hela företaget med mig om jag måste!”
Isabella lutade sig tillbaka i sin stol. Hon log. Det var exakt samma leende som hon hade gett honom på galan när han beordrade henne att flytta på sig, men nu förstod han äntligen den sanna, fruktansvärda innebörden av det.
“Dina kontakter är redan informerade, Victor. De vände dig ryggen i morse när de fick se en försmak av vad som finns i den här mappen”, sa hon. “Mina advokater överlämnade den fullständiga utredningen till ekobrottsmyndigheten för en timme sedan. Kriminalpolisen väntar nere i lobbyn i detta nu, tillsammans med media som vi bjöd in. Jag föreslår att du samlar ihop dina personliga tillhörigheter omedelbart. Även om jag starkt tvivlar på att du kommer att ha någon användning för dina dyra kostymer där du kommer att tillbringa de närmaste åren.”
Dörrarna öppnades igen. Två poliser i civilkläder, ackompanjerade av byggnadens riktiga säkerhetschefer, klev in i styrelserummet. De ställde sig tysta, men bestämda, bakom Victors stol.
Daniela, som omedelbart insåg att skeppet höll på att sjunka snabbt och skoningslöst, flög upp ur sin stol. Hon backade bort från Victor som om han bar på en smittsam sjukdom. “Jag visste ingenting om detta”, sa hon hastigt, rösten gäll av panik, med blicken fäst på Isabella. “Jag svär, jag hade ingen aning om hans affärer. Jag är bara PR-chef, jag… jag blev manipulerad av honom!”
Isabella vände blicken mot Daniela, en lång, utvärderande och outgrundlig blick som fick den andra kvinnan att krympa ihop.
“Jag vet exakt vad du visste och inte visste, Daniela”, svarade Isabella iskallt. “Men jag minns också dina ord till mig förra veckan. ‘Du borde veta din position.’ Det var ett utmärkt, mycket minnesvärt råd. Din position är från och med nu utanför den här byggnaden. Din anställning och alla dina kontrakt är med omedelbar verkan avslutade. Säkerhetsvakterna kommer att eskotera dig till utgången. Lämna nyckelkortet på bordet.”
Danielas ansikte förvreds av total förödmjukelse. Utan ett ord till varken styrelsen eller mannen hon nyss lovat att gifta sig med, kastade hon sitt passerkort på bordet, vände på klacken och stormade gråtande ut ur rummet.
Victor sa ingenting. Hans arrogans var krossad till damm. Han såg ner i bordet när poliserna lade händerna på hans axlar och ledde den en gång så mäktiga VD:n ut ur rummet, mot hissarna, mot pressuppbådet och mot slutet på hans liv som han kände det.
När dörrarna stängdes bakom dem lade sig tystnaden i styrelserummet igen. Det var en ny slags tystnad. En tystnad av respekt, vördnad och rädsla. Isabella vände sig mot den kvarvarande styrelsen. Hon såg in i ögonen på de mäktiga män och kvinnor som nu stirrade på henne som om de såg henne för allra första gången.
Hon rätade till ett osynligt veck på sin kavaj.
“Då så”, sa Isabella Reyes, den sanna arvtagerskan, majoritetsägaren och nu den obestridda ledaren för Salazar Global. Hon lade händerna på bordet. “Låt oss städa upp i den här röran och börja arbeta.”
