Städaren som gjorde bort honom.

Men hans uppgång hade inte kommit av briljans.

Den kom från Savannah och tillverkade den öppning han ville ha.

“Skicka inte den inspelningen till någon,” sa jag till pojkarna.

Andrew såg orolig ut.

“Är vi i trubbel?”

“Nej.”

Jag mjuknade i rösten.

“Du gjorde något du trodde skulle skydda mig. Jag förstår. Men nu behöver jag att du låter det vara.”

Tyler nickade motvilligt.

Den natten återvände regnet.

Fatet under taket började återigen knacka stadigt.

Jag ligger vaken och tänker på två saker.

Inspelningen.

Och Victor.

En av dem kan skada Grants karriär.

Den andra skulle kunna skriva om tio år av mitt liv.

Nästa morgon återvände jag till stationen.

Jag kollade tidtabellen när ett pendeltåg körde in.

Passagerarna steg ner.

En kvinna med barnvagn.

Två högskolestudenter.

En man som bar en arbetsväska.

Sedan Victor.

Ingen gitarr den här gången.

Han steg ner från den andra vagnen och gick mot depån.

Jag tänkte inte.

Jag lämnade dörröppningen och gick rakt mot honom.

“Victor.”

Han såg mig.

Hans kropp förändrades omedelbart.

Han vände sig om som om han övervägde ännu en flyktväg.

Jag gick in i hans väg.

“Nog.”

“Eva—”

“Du vet vem jag är.”

Han tittade mot spåren.

“Vi borde inte göra det här.”

“Var då?”

Hans axlar sjönk.

“Någonstans privat.”

Jag ledde honom in i det lilla servicerummet bredvid depån.

Det fanns en gammal trästol och hyllor med förnödenheter.

Victor satte sig.

I flera sekunder sa han ingenting.

Sedan gnuggade han båda händerna över ansiktet.

“Jag drunknade inte.”

“Jag listade ut den delen.”

Ett smärtsamt halvt leende dök upp och försvann.

“Båten gick sönder. Jag minns vatten. Efter det, nästan ingenting.”

Han förklarade att strömmen hade fört honom långt nedströms.

Han överlevde.

Men när han återfick medvetandet vid flodbanken hade han en allvarlig huvudskada och inget minne av vem han var.

De som hittade honom var inte vanliga lägerdeltagare.

De var män som gömde sig från myndigheterna.

Victor, förvirrad och beroende av dem, stannade kvar hos dem.

När deras aktiviteter avslöjades hade han blivit intrasslad i omständigheter han knappt förstod.

Han dömdes tillsammans med dem.

Fem år.

Jag stirrade på honom.

“Fem år?”

Han nickade.

“Mitt minne kom tillbaka medan jag satt fängslad.”

“Varför kontaktade du mig inte då?”

Hans ögon föll.

“För då trodde alla att jag var död.”

“Det är inget svar.”

“Jag visste ditt namn igen. Jag mindes skolan. Floden. Du.”

“Varför då?”

Han såg äldre ut än trettioett i det ögonblicket.

“Jag skämdes.”

Ordet irriterade mig.

“Skäms du nog att låta mig sörja dig i tio år?”

Han ryckte till.

“Jag trodde att ditt liv skulle vara bättre utan att jag kom tillbaka in i det efter allt.”

“Du fick inte bestämma det.”

“Jag vet.”

Jag stod nära hyllorna eftersom det kändes omöjligt att sitta.

Han berättade att när hans minne återvände, kom andra fragment också tillbaka.

Båten.

Samlingen.

Den märkliga svagheten i golvbrädorna.

Han hade alltid undrat om båten hade blivit skadad innan han tog den ut på floden.

Något inom mig spändes.

“Vad menar du med skadad?”

“Träet har inte bara svikit sig.”

Victor tittade rakt på mig.

“Det såg skuret ut.”

Ett minne dök upp så abrupt att jag nästan sträckte mig mot väggen.

Grant.

Den eftermiddagen.

Tidigare än alla andra.

Han hade frivilligt anmält sig att först komma till flodbanken för att samla ved och ta en bra plats.

Jag mindes att jag såg en liten handsåg bland hans saker.

Då betydde det ingenting.

Folk tog med sig verktyg till campingplatserna.

Vi behövde ved.

Tio år senare kändes bilden helt annorlunda.

Jag berättade inte för Victor vad jag tänkte.

Misstanke var inget bevis.

Jag hade tillbringat tillräckligt med att leva i andras antaganden.

Jag tänkte inte anklaga mig eftersom ett gammalt minne plötsligt såg hotfullt ut.

Istället berättade jag för Victor om de år han hade missat.

Inte allt.

Inte än.

Jag sa till honom att jag hade gift mig med Grant.

Jag sa till honom att äktenskapet tog slut.

Jag berättade för honom att jag hade två söner.

Jag sa inte vems söner de var.

Orden stannade bakom mina tänder.

Efter att ha försvunnit en gång kände Victor sig fortfarande tillfällig.

Jag kunde inte placera Andrew och Tyler i den osäkerheten förrän jag förstod vilken sorts man som hade återvänt.

Jag berättade för honom om hytttaket.

Han gav mig en förvirrad blick.

“Vad?”

“Det läcker.”

Han log nästan.

“Det var ett abrupt ämnesbyte.”

“Jag behöver någon som förstår grundläggande reparationer, och du överlevde tydligen tio år av omöjliga omständigheter. Jag gissar att takläggningen är inom din räckvidd.”

Den här gången log han.

Jag tog fram reservnyckeln ur väskan och höll fram den.

“Om du har tid.”

Victor stirrade på nyckeln.

Sedan tog han den.

När jag kom tillbaka från mitt skift läckte taket inte längre.