Och den tystnaden visade sig vara mer talande än några bortförklaringar.
Solomija kom närmare, tittade på papperen och hennes händer började synbart skaka.
— Vad är det här? — frågade hon knappt hörbart.
— Du sa att allt var lagligt.
— Ja, — svarade jag i hans ställe.
— Det verkar som om han har sagt väldigt mycket.
Hon såg sig långsamt om, som om hon först nu verkligen såg lägenheten.
Mina böcker på hyllorna.
De gamla fotografierna i ramarna.
Mattan som jag en gång tagit med från mina föräldrars hem.
Koppen med det blekta trycket, bevarad sedan min studietid.
Allt detta upphörde plötsligt att vara en del av deras liv.
Framför henne blottades en plats där hon hade placerats i en annan människas bedrägeri.
— Jag visste inte, — sa hon.
Och för första gången under hela den här tiden trodde jag på vartenda ord hon sa.
Oväntat bestämde sig Igor för att gå till motattack.
— Okej, det räcker.
— Ja, situationen har gått för långt.
— Men du var ju själv ständigt på resande fot.
— Vi har levt som grannar länge.
— Jag ville bara ta mig ur det här utan onödiga skandaler.
Jag tittade länge på honom.
— Utan skandaler?
— Du tänkte sälja min lägenhet bakom ryggen på mig.
— Det kallas inte att “lämna i lugn och ro”.
— Det kallas för ett brott.
Han snörpte föraktfullt på munnen, även om den tidigare säkerheten i hans röst redan var borta.
— Överdriv inte.
Jag tog fram telefonen.
Jag fotograferade varje dokument i mappen.
Därefter öppnade jag chatten med min vän Larisa — en advokat som jag en gång pluggat tillsammans med under första året på universitetet — och skickade alla bilder i ett meddelande.
Efter en minut ringde telefonen.
Jag slog på högtalartelefonen.
— Elena, — Larisas röst lät samlad och professionell.
— Släpp inte ut honom ur lägenheten.
— Om det finns en förfalskad fullmakt eller dokument med dina uppgifter där, ring polisen omedelbart.
— Och försök inte lösa något med honom på egen hand.
Igor bleknade.
— Har du blivit helt galen?
Men jag slog redan numret till polisen.
Solomija tittade på honom med den där blicken som en kvinna bara ger en man en gång i livet — i det ögonblick då kärleken slutgiltigt ger vika för avsky.
— Du sa att hon var ditt ex, — sa hon tyst.
— Du sa att lägenheten tillhörde dig.
— Du sa att vår förlovning var början på ett nytt liv.
Han vände sig tvärt mot henne.
— Håll käften du i alla fall!
Det var då hans sanna ansikte visade sig.
Utan leenden.
Utan vackra historier.
Utan masker.
Nervöst.
Girigt.
Skrämt.
När polispatrullen anlände satt jag redan i köket.
Lugn.
Nästintill iskall.
Framför mig låg den blå mappen, mitt pass, lägenhetshandlingarna och koppen som en annan kvinna hade druckit ur så sent som i morse.
Först försökte Igor tala med självförtroende.
Sedan började han trassla in sig i sina förklaringar.
Därefter hävdade han att detta bara var utkast.
Efter det sa han att han bara ville förbereda allt i förväg.
Och till slut försökte han till och med övertyga alla om att jag förstorade upp situationen av svartsjuka.
Jag avbröt inte.
Jag argumenterade inte.
Jag höjde inte rösten.
Polismannen bläddrade uppmärksamt igenom dokumenten, ställde frågor och förde anteckningar.
Larisa var redan på väg till mig.
Solomija visade tyst sina meddelanden där Igor diskuterade försäljningen av sin påstådda lägenhet med henne, köpet av ett nytt hus, och till och med berättade hur hans “exfru” skulle trilskas lite men till slut skriva på de nödvändiga papperen.
När Igor insåg att ingen den här gången tänkte anpassa sig efter hans version av händelserna, blev han på allvar rädd för första gången.
— Elena, låt oss inte dra det så här långt, — sa han, nu mycket tystare.
— Jag skulle ju ha avbrutit allt.
— Självklart, — svarade jag.
— Direkt efter att du tagit emot pengarna.
De förde inte bort honom i handbojor.
Det blev inga högljudda scener som på film.
De bad honom helt enkelt att följa med för att lämna en förklaring angående dokumenten och ett eventuellt bedrägeriförsök.
Och av någon anledning var det just denna vardaglighet som visade sig vara mest smärtsam.
Tretton års äktenskap tog inte slut med en skandal, en örfil eller skrik.
Det tog slut med ljudet av en polispenna mot papper och en blöt handduk som slängts vårdslöst på en stol.
När dörren stängdes efter honom sjönk lägenheten ner i en sådan tystnad att jag äntligen hörde mig själv.
Solomija stod i hallen i min morgonrock och visste förvirrat inte var hon skulle göra av sina händer.
För ett ögonblick tyckte jag synd om henne.
En märklig känsla.
Obehaglig.
Men uppriktig.
