Jag tog stöd med handen mot ett stolsrygg och tvingade mig själv att stå upprätt.
Hon märkte ingenting.
Hon gick framåt och pratade om renoveringen, om det nya köket, om hur Igor drömmer om att göra lägenheten ljusare och rymligare.
På byrån stod ett inramat fotografi.
Igor och hon.
Vid havets strand.
Solbrända, lyckliga, med håret rufsigt av vinden.
Längst ner på bilden fanns ett datum.
Förra sommaren.
Exakt den tid då han berättade för mig om några dagar utan täckning på ännu en tjänsteresa.
Jag tittade på fotot och kände hur värmen inom mig slutgiltigt försvann.
Från badrummet hördes ljudet av ett klickande lås.
Ett moln av ånga vällde ut.
Och Igors röst, avslappnad och hemtam, ljöd från hallen:
— Älskling, har du sett min…
Han kom ut.
Bara i en handduk.
Han såg mig.
Och stelnade till.
Det varade bara ett ögonblick.
Knappt märkbart.
Men jag hann lägga märke till allt: hur hans ansikte bleknade, hur skräcken fladdrade förbi, och hur den skräcken sedan förvandlades till ett annat uttryck — kallt och kalkylerande.
Han letade redan efter en ursäkt.
Han tänkte redan ut en ny version av händelserna.
Han bestämde redan vem han skulle säga vad till.
— Åh… — sa han alldeles för snabbt.
— Du kom hem tidigare.
Kvinnan vände sig mot honom, fortfarande utan att förstå någonting.
— Älskling, känner du den här mäklaren?
Jag stängde långsamt mappen som jag fortfarande höll i händerna och log.
— Ja, — svarade jag.
— Vi känner varandra sedan väldigt länge.
Och precis i det ögonblicket fattade jag mitt beslut: jag tänkte inte låta honom tala först.
Igor öppnade munnen.
Jag lyfte lugnt min hand.
Utan häftiga rörelser.
Utan skrik.
— Nej.
— Nu är det jag som talar.
I hans ögon fladdrade det för första gången till — inte bara förvirring.
Utan ilska.
Eftersom han förstod: det invanda manuset fungerade inte längre.
Jag var inte längre den där frun som man snabbt kunde förklara bort saker för medan hon grät.
Nu hade jag blivit ett hot.
Kvinnan flyttade förvirrat blicken från mig till honom.
— Vad är det som händer? — frågade hon tyst.
Jag såg henne rakt i ögonen.
— Jag heter Elena.
— Och jag är inte en fastighetsmäklare.
— Jag är Igors lagliga hustru.
— Vi har varit gifta i tretton år.
— Den här lägenheten tillhör mig.
— Jag ärvde den av min mormor innan vi ens gifte oss.
Efter mina ord lade sig en sådan tystnad att jag tydligt hörde vattendropparna som föll i badrummet.
Hon bleknade.
På riktigt.
Till och med hennes läppar blev vita.
— Nej… — fick hon fram.
— Nej, han sa att ni var skilda sedan länge.
— Att papperen redan var inlämnade.
— Att det bara var formaliteter kvar.
— Papper? — jag vände mig långsamt mot Igor.
— Vilka papper exakt?
Han försökte slutligen ta sig samman.
— Elena, ställ inte till med en scen.
— Jag ska förklara allt.
Jag skrattade.
Utan ett spår av glädje.
— En scen?
— Du har tagit med en främmande kvinna till min lägenhet, klätt henne i min morgonrock, berättat för henne att detta är ert hem, haft för avsikt att sälja fastigheten — och efter allt detta anser du att det är jag som ställer till med en scen?
Han bet ihop så hårt att käkmusklerna spändes.
Kvinnan tog instinktivt ett steg tillbaka.
— Försäljning? — frågade hon förvirrat.
— Igor, du sa ju att lägenheten tillhörde dig.
— Att vi skulle sälja den efter bröllopet och köpa ett hus.
— Solomija, vänta lite, — snäste han åt henne, utan att ens vända på huvudet.
Solomija alltså.
Jag lade det på minnet.
— Nej, — svarade jag lugnt.
— Du har inte en enda minut kvar.
Jag gick förbi honom och in på arbetsrummet.
Han följde genast efter mig.
— Elena, lägg av.
Men jag förstod redan exakt vad jag behövde hitta.
En enda mening från Solomija hade satt allt på sin plats: “Idag skulle de komma och titta på lägenheten”.
Sådana saker dyker inte upp ur tomma intet.
Om fastigheten förbereds för försäljning måste dokumenten finnas någonstans.
I den översta skrivbordslådan låg en blå mapp.
Noggrant förberedd.
Här, som om den medvetet lämnats nära till hands.
Jag öppnade mappen mitt i rummet.
And kände hur något återigen rasade inom mig.
Inte ens smärtan över sveket kunde mäta sig med det jag såg där.
Där låg kopior av mina id-handlingar.
Lagfarten för lägenheten.
Ett utkast till ett köpekontrakt.
En fullmakt.
Och min namnteckning.
Förfalskad.
Inte perfekt gjord, men tillräckligt lik för att fungera i hastigheten eller med hjälp av rätt notarie.
Jag blickade upp på Igor.
— Så du har inte bara ljugit för mig.
— Du hade tänkt stjäla min lägenhet.
Han teg.
