Walters ansikte hårdnade.

”Din pappa bad mig skydda den här marken från utomstående.”

Han såg henne rakt i ögonen.

”Det inkluderar dig.”

Tjugo minuter senare anlände sheriffens biträden från countyt.

Tydligen hade Walter redan ringt dem så fort han såg SUV:n tidigare den kvällen.

Poliserna eskorterade Daniel från området efter att ha hittat flera förfalskade överlåtelsedokument i hans portfölj.

Dokument med falska versioner av min namnteckning.

Skylar fick panik direkt.

”Det var hans idé!” skrek hon.

Daniel såg rasande ut.

Poliserna separerade dem bredvid fordonen medan regnet genomblötte alla fullständigt.

Innan hon åkte vände sig Skylar mot mig en sista gång.

”Tror du att du vann något ikväll?” skrek hon. ”Den där marken kommer förstöra dig!”

Jag tittade lugnt på henne.

”Nej”, svarade jag.

”Den avslöjade redan dig.”

Hon hade inget svar på det.

Strax efter midnatt försvann bakljusen längs bergsvägen.

Tystnaden återvände äntligen till Willow Creek.

Walter och jag stod under verandataket och såg dimman driva mellan träden.

Sedan gav han mig det sista oöppnade brevet från metallådan.

”Det här är annorlunda”, sa han mjukt. ”Henry sa att du skulle läsa det ensam.”

Inne i stugan brann elden fortfarande varmt i den öppna steneldstaden.

Jag satte mig i min pappas gamla stol och öppnade försiktigt kuvertet.

Riley,

om du läser detta, då försvarade du den här platsen istället för att sälja den av rädsla.

Det betyder att jag hade rätt om dig.

Det finns något jag aldrig berättade för någon.

Inte för din mamma.

Inte för Skylar.

Inte ens för Walter.

När jag kom hem från militären räddade det här berget mitt liv.

Efter kriget var jag arg hela tiden. Vilsen. Bitter. Jag visste inte längre hur jag skulle existera i världen.

Sedan fann jag den här marken.

Och långsamt gav den mig tillbaka min frid.

Jag ville lämna dig något som var mer värt än pengar.

Jag ville lämna dig en plats där du äntligen kunde andas igen.

Tårarna rann tyst nerför mitt ansikte.

Du var aldrig den oönskade dottern, Riley.

Du var det starkaste jag någonsin hjälpte till att skapa.

Utanför mullrade åskan över Ozarks.

Men inne i den där stugan, för första gången på flera år —

kände jag äntligen att jag hörde hemma någonstans.