Såklart.
En representant för ett gruvföretag.
”Jag diskuterar just nu en väldigt fördelaktig möjlighet med din syster”, fortsatte han.
”Jag är inte intresserad”, svarade jag.
Skylar skrattade direkt.
”Du har inte ens hört erbjudandet.”
”Jag hörde tillräckligt genom stugfönstret.”
Tystnad.
Hennes leende försvann genast.
Daniel rättade nervöst till sin slips.
Skylar smalnade ögonen.
”Spionerade du på oss?”
”Ni gjorde intrång på min mark.”
Regnet föll ännu hårdare mellan oss.
För första gången den kvällen slutade Skylar låtsas vara charmig.
”Du har ingen aning om vad du sitter på”, väste hon.
”Det har jag nu.”
Hennes ansikte förändrades helt.
Ingen falsk värme längre.
Ingen spelad omtanke längre.
Bara girighet.
”Tror du att pappa lämnade det här till dig för att han älskade dig mer?” väste hon. ”Snälla. Han tyckte synd om dig.”
Orden borde ha gjort ont.
Istället kände jag nästan medlidande med henne.
För hon förstod fortfarande inte.
Pappa valde inte mig för att jag var perfekt.
Han valde mig för att han visste att pengar aldrig skulle äga mig.
Skylar tog ett steg närmare genom regnet.
”Du kan inte hantera den här marken”, sa hon kallt. ”Du är aldrig ens här. Du bor på militärbaser och i tillfälliga lägenheter.”
”Kanske”, svarade jag lugnt. ”Men åtminstone förtjänade jag det jag har.”
Hennes ansikte vred sig av ilska.
Sedan gjorde hon ett misstag.
Ett enormt misstag.
”Du trodde alltid att pappa respekterade dig för att du lekte soldat”, spottade hon. ”Men vet du vad han sa till mamma innan han dog?”
Walter stelnade plötsligt bredvid mig.
Skylar log grymt.
”Han sa att du var för känslomässigt trasig för att någonsin ha en riktig familj.”
Orden träffade som ett slag.
Inte för att jag trodde på dem.
Utan för att jag direkt visste att det var en lögn.
Och Walter visste det också.
”Din lilla lögnaktiga orm”, morrade Walter.
Skylar ryckte till lätt.
”Håll dig utanför det här, gubbe.”
Walter steg långsamt fram.
”Jag satt bredvid Henry Mercer när han skrev de där breven”, sa han. ”Och han tillbringade varenda förbannad dag med att skryta om Riley.”
För första gången sprack Skylars självförtroende.
Daniel Cross såg plötsligt obekväm ut.
Walter pekade rakt på Skylar.
”Din pappa grät över vad girigheten höll på att göra med dig.”
Regnet föll nu i öronbedövande vågor.
Skylar tittade desperat på mig medan hon försökte återfå kontrollen.
”Riley”, sa hon snabbt, ”lyssna inte på honom. Vi kan fortfarande arbeta tillsammans med det här.”
”Nej”, svarade jag tyst.
Någonting inom henne gick slutligen sönder.
”Din otacksamma kärring!” skrek hon. ”Har du någon aning om hur mycket pengar det här är värt?!”
”Ja”, svarade jag.
”Varför beter du dig så här då?!”
Jag såg ut över bergen.
Träden.
Stugan.
Marken som min pappa älskade.
Och plötsligt insåg jag något.
Skylar såg dollartecken.
Jag såg ett hem.
”Jag säljer inte”, sa jag.
Hennes ansikte blev blekt.
Daniel Cross svor tyst.
”Du gör ett enormt misstag”, varnade han.
”Kanske.”
Sedan tittade jag rakt på Skylar.
”Men pappa litade på att jag fick göra det.”
För ett ögonblick rörde sig ingen.
Sedan kastade sig Skylar mot mig.
Inte graciöst.
Inte dramatiskt.
Vilt.
Som ett barn i ett raseriutbrott.
Hon knuffade mig hårt.
”Jag förtjänar den här marken!” skrek hon.
År av militära reflexer tog över direkt.
Jag fångade hennes handled, vred mig och skickade henne snubblande ner i leran.
Daniel rusade fram.
Walter ställde sig mellan oss med ett hagelgevär som jag inte ens hade sett honom ta fram.
”Alla står helt stilla.”
Tystnaden exploderade över berget.
Walter laddade lugnt hagelgeväret.
”Jag är för gammal för rika människors nonsens ikväll.”
Daniel höjde långsamt händerna.
Skylar stirrade på Walter i chock.
”Skulle du rikta ett vapen mot mig?”
Walters ansikte hårdnade.
”Din pappa bad mig skydda den här marken från utomstående.”
Han såg henne rakt i ögonen.
”Det inkluderar dig.”
Tjugo minuter senare anlände sheriffens biträden från countyt.
Tydligen hade Walter redan ringt dem så fort han såg SUV:n tidigare den kvällen.
Poliserna eskorterade Daniel från området efter att ha hittat flera förfalskade överlåtelsedokument i hans portfölj.
Dokument med falska versioner av min namnteckning.
Skylar fick panik direkt.
”Det var hans idé!” skrek hon.
Daniel såg rasande ut.
Poliserna separerade dem bredvid fordonen medan regnet genomblötte alla fullständigt.
Innan hon åkte vände sig Skylar mot mig en sista gång.
”Tror du att du vann något ikväll?” skrek hon. ”Den där marken kommer förstöra dig!”
Jag tittade lugnt på henne.
”Nej”, svarade jag.
”Den avslöjade redan dig.”
Hon hade inget svar på det.
Strax efter midnatt försvann bakljusen längs bergsvägen.
Tystnaden återvände äntligen till Willow Creek.
Walter och jag stod under verandataket och såg dimman driva mellan träden.
Sedan gav han mig det sista oöppnade brevet från metallådan.
”Det här är annorlunda”, sa han mjukt. ”Henry sa att du skulle läsa det ensam.”
