Min svärmor lät min svägerska komma hem till mig för att föda. När jag protesterade slog min man mig, “Var försiktig med vad du säger!” Jag argumenterade inte. Jag sålde huset i hemlighet och flydde till England.

Declans ansikte förvreds av smärta. “Sloan, jag vet att du föraktar mig. Skrik åt mig. Slå mig. Jag förtjänar det. »

Plötsligt höjde han sin högra hand och slog sig själv våldsamt.

*Smäll!*

Ljudet ekade genom den enorma salen. Flera anställda på företaget, som var på väg mot spärrarna, stannade tvärt, förstenade av skräck.

*Clac!* Han slog sig själv hårdare. Ett rött märke dök genast upp på hans kind.

*Clac!* Det tredje slaget var så våldsamt att det spräckte hennes läpp. Blod samlades i munvrån.

Han låg kvar där, gråtande och blodig. “Jag är ett monster! Jag är en fegis! Jag slog dig! Jag lät min mamma behandla dig illa! Jag förtjänar att ruttna! Titta, Sloan, titta! Jag ger tillbaka den till dig! Jag slog mig själv! Snälla förlåt mig nu! »

Jag tog ett steg tillbaka för att hindra hans blod från att stänka på min regnrock. “Declan, sluta med din bio. Vi är i lobbyn på ett Fortune 500-företag, inte på inspelningen av din slitna realityshow. »

Han stelnade till is. Säkerhetsvakterna spände sig, redo att pressa honom mot marmorn.

Berövad all värdighet föll Declan ner på knä på det isiga stengolvet. Han knäppte händerna i desperat bön. “Sloan, jag ber dig på knä. Ge mig en sista chans. Jag kommer att förändras. Jag ska gå i terapi. Om du hatar min mamma, ska jag låta henne interneras. Om du hatar Holden och Briar, kommer jag att blockera deras antal för alltid. Jag gör vad du än ber mig om. Snälla, låt mig bli din man igen. »

Jag stirrade på honom. “Du fortsatte predika att din mor var matriarken, att jag måste lyda henne. Att Holden var ditt blod, och att jag var tvungen att försörja honom. Att Briar förde vidare Vance-arvet, och att jag borde ge honom mitt hus. Nu när du är pank är du villig att offra hela din släkt för att få tillbaka pengar på mitt bankkonto. »

Jag lutade mig lite framåt. “Declan, om du är hänsynslös nog att låta din egen familj avrättas för pengar, vilken garanti har jag då för att du inte slutar med att slakta mig också?”

Hans ansikte stelnade. “Jag avrättar ingen! Jag vill bara rätta till mitt misstag! »

“Rätta till ditt misstag?” frågade jag med en bitsk röst. “Fixa det genom att försöka återintegrera en penthouse som jag redan har sålt? Lösa det genom att låta din billiga advokat aggressivt kräva hälften av mina pengar i Chicagos domstolar? Fixa det genom att skicka galna mejl till mig medan din mamma startar en smutskastningskampanj mot mig på Facebook? Är det det som handlar om att rätta till ett misstag? »

Declan sänkte huvudet. Hennes läppar darrade. “Det var… Det var min mammas idé. Hon sa att om jag inte lämnade in ett klagomål för att få tillbaka pengarna, skulle jag stanna på gatan för alltid. Jag var livrädd. Så jag lyssnade på henne. Men jag vill inte stämma dig. Jag ville bara se dig i ögonen. »

Jag släpper ut en lätt, utmattad suck. “Det är alltid din mammas idé. I fem år tystade hans mamma varje ord du sa. När du tömde mina konton var det hans idé. När man hade ockupanter installerade var det hans idé. När du slog mig… Jag är säker på att det var hans idé också. Declan, du är trettiotvå år gammal. När ska du sluta bete dig som ett barn och erkänna att du bara är en feg parasit? »

Den här meningen fungerade som en defibrillator. Han lyfte plötsligt huvudet, och för ett ögonblick glänste hans ögon av den där välbekanta våldsamma vreden. Samma raseri som utlöste örfilen. Men denna låga kvävdes omedelbart av ren skräck. Han var i ett främmande land, omgiven av min trygghet, berövad sin mammas stöd och hemmafördel. Han var naken och försvarslös.

Vid åsynen av detta mikrouttryck av raseri blev mitt hjärta helt domnat.

“Du låtsas älska mig,” sa jag med en märkligt lugn röst. “Mycket bra. Jag ger dig en sista chans att bevisa det. »

Declans ögon vidgades av galet hopp. “Vad som helst. Jag svär, Sloan, fråga mig vad som helst. Vi var gifta i fem år. Jag känner din själ. »

Jag stirrade på honom och höjde långsamt ett pekfinger. “Första frågan. Vilken specifik mat är jag så våldsamt allergisk mot att om jag andas in de luftburna proteinerna för länge drar halsen åt, får jag ett allvarligt nässelutslag och behöver en EpiPen? »

Declan var mållös. Han blinkade, chockad. Svettdroppar pärlade sig i pannan trots draget i hallen. “En allergi? En allergi… Med skaldjur? Nej, vänta. Pilgrimsmusslor. Du har alltid sagt att räkor gör munnen kliande. »

Jag skakade långsamt på huvudet. “Fel.”

Han fick panik. “Gluten! Jordnötter! »