Min styvmor ringde polisen, kallade mig en rymling och log medan min pappa trodde på varje lögn – sedan kom han hem tre veckor för tidigt, lade en laptop mellan oss och sa, “Packa dina saker. Du kommer aldrig röra min dotter igen.”

“Du använde min frånvaro för att kränka mitt barns förtroende, hennes utbildning, hennes hem och hennes arv.”

Hans röst steg aldrig.

Det skrämde Inga mer än vad rop skulle ha gjort.

Hon vände sig mot mig. “Njuter du av det här?”

Jag mötte hennes blick. “Nej.”

Svaret verkade oroa henne.

Jag njöt inte av det. Vindication suddade inte ut nätterna jag pluggade på golvet eftersom Inga hade täckt mitt skrivbord med tvätt.

Det gav inte tillbaka de musiklektioner jag missat eller de timmar jag lagt på att försöka vinna kärlek som aldrig varit verklig.

Det förändrade inte det faktum att min pappa hade installerat kameran eftersom han förväntade sig att fånga mig på att ljuga.

Stepan måste ha sett tanken korsa mitt ansikte.

Han tittade ner på laptopen. “Jag lade den där för att bevisa att du har fel.”

Bekännelsen kändes svårare än något Inga sagt.

Han mjukade inte upp den.

“Jag tänkte spela in ett lugnt hus, en ansvarsfull fru och en dotter som ställer till problem. Jag planerade att visa dig materialet när jag kom hem. Jag trodde att det skulle få dig att förstå vad du gjorde om du såg dig själv.”

Mina fingrar krökte sig mot dörrkarmen.

“Så även då,” sa jag, “trodde du på henne.”

“Ja.”

Ordet var tyst.

Det var också det första helt ärliga svaret han gav mig.

Inga tog den. “Ser du? Till och med din egen far visste vad hon höll på att bli.”

Stepan vände sig mot henne med sådan kall uppmärksamhet att hon stannade.

“Jag visste ingenting,” sa han. “Det är problemet.”

Han öppnade den tjocka mappen han tagit med sig från skeppet. Inuti fanns tryckta fastighetsregister, kopior av meddelanden, en preliminär värdering av min farmors hus och flera sidor med Viktors advokatkontorsrubrik.

Inga gick mot bordet.

Stepan lade en hand över pappren.

“Jag kontaktade fastighetsregistret innan jag kom hem,” sa han. “Ingen överföring kan hanteras. Ingen petition kan lämnas in utan omedelbar underrättelse till mig och till en oberoende representant för Alyona.”

Ingas lugn sprack. “Du hade ingen rätt att diskutera privata familjeangelägenheter med främlingar.”

“Du tog in en advokat i det här hemmet för att planera försäljningen av egendom som inte tillhör dig.”

“Jag försökte hjälpa Svetlana.”

Meningen slank ur innan hon hann stoppa den.

Tystnaden återvände.

Svetlana stirrade på sin mor.

Stepans uttryck förändrades, inte av förvåning, utan av slutlig bekräftelse.

Inga pressade ihop läpparna.

Jag tittade på mappen mellan dem. “Du skulle sälja min mormors hus för att betala för hennes universitet.”

Inga vände sig helt mot mig.

För en gångs skull låtsades hon inte vara mild.

“Huset är tomt. Svetlana har en framtid. Vad är nytta av en övergiven byggnad för dig?”

“Det är mitt.”

“Du skulle ha slösat bort det.”

“Det är mitt.”

Andra gången jag sa det darrade inte min röst.

Stepan sköt mappen mot mig. “Ja. Det är det.”

Svetlana kastade den krossade flaskan på bänken. “Det här är löjligt. Hon visste inte ens att hon ägde något förrän mamma hittade pappren.”

“Jag visste att huset var lämnat till mig,” sa jag.

“Du gick aldrig dit.”

“Jag var ett barn. Min far var till sjöss.”

“Och nu ska mitt liv vara förstört för att du är sentimental över någon gammal by?”

Stepan vände sig mot henne. “Ditt liv är inte Alyonas ansvar.”

Svetlana skrattade skarpt. “Du betalade för allt förut. Kläder, hyra, mat. Nu bryr du dig plötsligt om var pengarna kommer ifrån?”

“Jag brydde mig för att jag trodde att jag försörjde en familj.”

“Det var du.”

“Nej. Jag finansierade folk som misshandlade min dotter och planerade att ta från henne när jag vände ryggen till.”

Ingas hand slog i bordet.

Laptopen hoppade mot träet.

“Nog,” snäste hon. “Tala inte till mitt barn på det sättet.”

Min far tittade på det röda märket som hennes handflata lämnat på den polerade ytan.

Sedan tittade han på mig.

Kontrasten var så tydlig att till och med Inga såg den.

I åratal hade hon krävt skydd för Svetlana samtidigt som hon lärde alla att jag förtjänade vad som än hände mig. Nu hade balansen skiftat, och hon kunde inte stå ut med dess form.

Stepan stängde laptopen.

“Du har till sex,” sa han. “Ta dina personliga tillhörigheter. Inget köpt med hushållsmedel lämnar förrän jag har granskat kontona.”

Inga stirrade på honom. “Du kastar ut din fru på gatan.”

“Jag tar bort dig från min dotters hem.”

“Det här är mitt hem också.”

“Inte efter vad du gjorde.”

“Du kan inte avsluta ett äktenskap i en hall.”

“Nej. Men jag kan stänga din tillgång till den här lägenheten, mina konton och Alyona.”

Han lyfte sin telefon.

“Jag har redan pratat med en advokat. Om du vägrar lämna kan polisen du ringde i morse återvända och höra varför du medvetet anmälde Alyona som försvunnen.”