År tidigare hade Inga sagt till mig att sanningen tillhörde den som hade makten.

Hon hade haft fel.

Makt kunde fördröja sanningen. Den kunde klä lögner i oro, förvandla auktoritet till teater och få ett barn att tvivla på sin egen röst.

Men det kunde inte ändra det som hänt.

Och när den som tystades slutade be om tillåtelse att tala, kunde hela rummet förändras.

Jag spelade tills ljuset försvann över det gröna taket.

Den här gången sa ingen åt mig att vara tystare.