Han rörde inte Ethan.

Det behövde han inte.

“Sätt dig ner och avsluta samtalet.”

Ethan blängde på honom.

“Det här har inget med dig att göra.”

Daniels röst förblev jämn.

“Du är mitt uppe i din sons födelsedag. Sänk rösten.”

Ethan stod kvar halvvägs.

Sedan såg han Richard titta på honom.

Han satte sig.

Rachel tog bort ännu en hög med sidor.

“Familjens pengar är inte anledningen till att Mr. Coleman och Mr. Hayes är här.”

Ethans ögon förändrades.

Ett flimmer.

Liten.

Men Olivia såg det.

Rachel lade det svarta USB-minnet på bordet.

Ethan tittade på den.

Hela hans kropp blev stilla.

Inte frusen i teaterchock.

Fortfarande på det sätt som människor blir stilla när rörelsen själv kan avslöja dem.

Olivia såg hur hans blick låste sig på föremålet.

Han visste exakt vad det var.

Rachel såg det också.

“Så du känner igen den.”

Ethan tittade på Olivia.

“Du gick in i mitt fordon.”

“Den stod parkerad bakom vårt hem.”

“Du stal företagets egendom.”

Richard lutade sig framåt.

“Är det företagets egendom?”

Ethan vände sig mot honom.

“Richard, det här börjar bli löjligt. Min fru är känslosam. Hon förstår inte vad hon tittar på.”

Olivia kände något kallt och nästan bekant passera genom sig.

Där var det igen.

Hon förstår inte.

För dumt.

Sex år hemma.

Rachel öppnade en tredje mapp.

“Olivia förstår ekonomiska register extremt väl.”

Ethan fnös.

“Hon har inte arbetat på flera år.”

Olivia mötte hans blick.

“Jag glömde inte hur.”

Richard tittade på de utskrivna kalkylbladen.

“Får jag?”

Rachel sköt sidorna mot honom.

Richard lyfte det första arket.

Paul lutade sig närmare.

Rummet blev tyst förutom barnens svaga skratt från köket.

Richard skummade igenom första sidan.

Sedan den andra.

Hans ögonbryn sänktes.

Han gick tillbaka till den första.

“Vad är det här?”

Ethan svarade för snabbt.

“Inget.”

Richards ögon lyftes.

“Jag frågade inte om det var inget.”

Han tryckte på sidan.

“Jag frågade vad det är.”

Ethan svalde.

“Kostnadsfördelningar.”

“För vilket projekt?”

“Vårt utlandsuppdrag.”

Richard tittade på Paul.

Paul tog ett till ark.

“Dessa leverantörskoder är våra.”

Ethan strök en handflata över låret.

“Självklart är de det. Det här är interna kopior.”

Paul pekade mot en rad.

“Varför får en skönhetsstudio pengar för projektrepresentation?”

Ethans blick rörde sig mot Rachel.

Sedan Olivia.

Ingen räddade honom.

Rachel talade.

“Under det senaste året verkar mer än 190 000 dollar i företagsmedel ha gått via utgiftskategorier kopplade till företag och köp som gynnar Ava Sinclair.”

Richard lade långsamt ner sidan.

Namnet förändrade rummets temperatur.

“Ava Sinclair.”

Ethan lutade sig framåt.

“Du vet inte vad du pratar om.”

Olivia satt kvar.

“Christina Beauty Studio är hennes.”

“Det bevisar ingenting.”

“Hyresbetalningarna är här.”

Rachel pekade på en transaktion.

“Utrustning.”

En till.

“Lyxköp.”

En sida till.

“Och smyckena.”

Ethans andning fastnade.

Olivia såg det.

Richard gjorde det också.

“Smyckena?” frågade han.

Rachel svarade utan dramatik.

“Ett diamanthalsband.”

Richard vände sig mot Ethan.

“Du köpte smycken med företagets medel?”

“Nej.”

Svaret kom omedelbart.

Alltför omedelbart.

“Det är en lögn.”

Ethan tryckte tillbaka igen.

“Dessa dokument manipuleras.”

Richard plockade upp en sida och höll den närmare.

“Ditt godkännande finns med i dessa register.”

“Digitala filer kan ändras.”

Paul hade redan tagit fram sin telefon, men han hade inte ringt någon än.

Han jämförde en intern kod med något på sin skärm.

“Det här projektnumret är korrekt.”

Ethans ansikte hade börjat glänsa av svett.

“Paul, kom igen.”

Paul tittade inte på honom.

Richards röst sänktes.

“Omdirigerade du projektmedel?”

“Nej.”

“Gjorde du det?”

“Nej.”

Olivia talade.

“Då borde du inte ha några problem att förklara betalningarna till intern säkerhet.”

Ethan vände sig mot henne.

Blicken var så naket rasande att Olivia för ett ögonblick såg mannen från den mörka korridoren igen.

Mannen som hade tryckt henne mot dörren med handen på hennes axel.

Men rummet var annorlunda nu.

Han visste det.

Hon visste det.

Alla visste det.

“Det var du som gjorde det här.”

Hans röst darrade.

Olivia skakade på huvudet.

“Det gjorde du.”

“Du gick och bläddrade i mina filer.”

“Du gjorde transaktionerna.”

“Du försöker förstöra mig.”

Olivias fingrar vilade löst på bordet.

“Jag bad dig sluta ljuga.”

Richard reste sig.

Ethan tittade upp på honom.

“Richard, lyssna på mig.”

“Jag har lyssnat.”

Richard samlade flera sidor.

“Du kommer att vara i företagssäkerhet klockan nio i morgon bitti.”

Ethans mun öppnades.

“Richard—”

“Om dessa register är äkta kommer det att genomföras en fullständig intern utredning.”

“Du kan inte göra så baserat på papper min fru drog fram ur en dator.”

“Jag kan undersöka våra egna konton.”

Richards ton blev hårdare.

“Och om du försöker försvinna, radera register, kontakta leverantörer om att ändra något, eller störa företagets system, kommer jag omedelbart att hänvisa till externa jurister och rättsväsendet.”

Ethan blev tyst.

Den självsäkra projektledaren var borta.