“Gamla nycklar fungerar inte nu.”

“Tack.”

Daniel packade sina verktyg.

Sedan pausade han.

“Är du säker på att du är okej här ikväll?”

Olivia tittade mot barnrummet.

“Det ska jag.”

Daniel accepterade svaret.

“Om det ändras är jag uppe.”

Efter att han gått lade Olivia en ny nyckel i sin plånbok och en annan i en kökslåda.

Hon kontaktade inte Ethan.

Nästan vid midnatt försökte någon den gamla nyckeln i framlåset.

En gång.

Två gånger.

Sedan hårdare.

En knytnäve slog mot dörren.

“Olivia.”

Ethan.

Hon låg i sängen och stirrade in i mörkret.

Ytterligare en bankande knackning.

“Du bytte låsen?”

Tystnad.

“Öppna den här dörren.”

Olivia rörde sig inte.

Han knackade i flera minuter.

Sedan blev korridoren tyst.

För första gången sedan affären började komma upp förstod Olivia betydelsen av en låst dörr.

Det var inte hämnd.

Det var en gräns.

Och Ethan hade inte längre någon nyckel till varje del av hennes liv.

Nästa morgon satt Olivia mittemot Rachel Morgan på advokatkontoret.

Det svarta USB-minnet låg mellan dem.

Rachel plockade upp den.

“Var fick du tag på den här?”

“Ethan förvarade den i handskfacket.”

Rachels ögonbryn höjdes.

“Du öppnade den?”

“Det finns ett lösenord.”

Rachel satte in enheten i sin laptop.

“Jag vill vara försiktig med vad vi använder och hur.”

Olivia nickade.

“Jag förstår.”

De började med att granska de filer som var tillgängliga.

Mappar dök upp på skärmen.

Projektuppskattningar.

Leverantörslistor.

Kostnadsrapporter.

Kontraktssammanfattningar.

Vanliga dokument till en början.

Då lade Rachel märke till en mapp som inte stämde överens med resten.

Inuti fanns kalkylblad.

Långa tabeller med transaktioner.

Interna kostnadskategorier.

Datum.

Leverantörsnummer.

Kontoinformation.

Rachel slutade röra musen.

Olivia såg förändringen i hennes ansikte.

“Vad?”

Rachel lutade sig närmare skärmen.

“Ge mig en minut.”

Rummet blev mycket tyst.

Olivia såg siffror rulla förbi.

Hon hade arbetat tillräckligt många år inom finans för att känna igen känslan innan hon ens förstod detaljerna.

Ett mönster.

Pengar upprepas på platser där de inte borde upprepas.

Beloppen uppdelade i transaktioner.

Beskrivningar som lät legitima.

Mottagare som inte gjorde det.

Rachel öppnade en ny fil.

Sedan en till.

Till slut tog hon av sig glasögonen.

“Olivia.”

“Vad?”

“Förstår du vad du tog med till mig?”

Olivia stirrade på skärmen.

“Jag antog att det var hans arbetsarkiv.”

“Det är det.”

Rachel vände laptopen mot sig.

“Och det är problemet.”

Hon pekade på det första kalkylbladet.

“Det här är interna kostnadsregister kopplade till den regionala byggavdelningen som Ethan ansvarar för.”

Olivia lutade sig framåt.

Transaktionerna kategoriserades som kundevenemang, partnermöten, tillfälliga leverantörskostnader, materialkoordinering och representationskostnader.

Vanliga ord.

Men Olivias bokföringsinstinkter hade redan börjat röra sig framåt.

“Visa mig mottagarna.”

Rachel klickade på en annan kolumn.

En serie kontonummer dök upp.

En upprepade gång på gång.

Olivia kände hur magen knöt sig.

Hon kände till namnet innan Rachel öppnade försäljarlistan.

Ava Sinclair.

Eller, juridiskt, företaget som är kopplat till henne.

Christina Beauty Studio.

Olivia lutade sig tillbaka igen.

“Nej.”

Rachel gick vidare till nästa transaktion.

Sedan nästa.

Mönstret upprepades.

“Vad är beloppen?”

Rachel började lägga till dem.

Olivia räknade med henne.

En överföring listad som händelsekoordination.

En annan kallades tillfälliga platstjänster.

En större mängd kategoriseras som byggmaterialstöd.

Sedan hyresbetalningar.

Utrustningsinköp.

Boutique-avgifter.

Siffrorna samlades på hög.

Mer än 190 000 dollar jämfört med ungefär föregående år.

Olivias mun blev torr.

Rachel tryckte på en linje.

“Den här betalningen finansierade en del av salongshyran.”

En till.

“Det här ser ut som utrustning.”

En till.

“Och det här…”

Rachel stannade.

Olivia såg försäljaren.

Smycken.

Diamanthalsbandet.

I flera sekunder talade ingen av kvinnorna.

Halsbandet som hade placerats runt Avas hals medan Ethan hånade Olivia för att vara för dum för att granska hans konton hade inte bara köpts med familjens pengar.

Åtminstone en del av hans utgifter på Ava fanns också med i företagets register.

Han hade använt företagsmedel.

Olivia stirrade på kalkylbladet.

Alla de där månaderna hade Ethan pratat om press.

Budgetar.

Kontraktsdeadlines.

Klienter.

Bördan av att vara ansvarig för ett stort projekt.

Hemma hade han framställt sig själv som den utmattade försörjaren som bar alla.

Samtidigt dolde sig transaktioner i vanliga kalkylblad som berättade en helt annan historia.

Rachel stängde en fil och öppnade en annan.

“Olivia, det här är bortom skilsmässan.”

Olivia sa ingenting.

“Dessa register verkar visa missbruk av företagets pengar.”

“Hur allvarligt?”

Rachel var försiktig.

“Om handlingarna är äkta, och om hans arbetsgivare bekräftar dem, tillräckligt allvarliga för att intern säkerhet och åklagare ska kunna bli inblandade.”

Olivia tittade på USB-minnet.

Ethan hade hotat henne med sina advokater.

Hans kontakter.

Hans lön.

Hans professionella status.

Han hade stått några centimeter från henne och frågat: Vem är du?

En arbetslös kvinna som hade varit hemma i sex år.

Det var så han såg henne.

Han hade glömt svaret.

En revisor.

Rachel fortsatte att recensera.

“Han verkar ha auktoritet över diskretionära projektkostnader. Det gav honom utrymme att flytta pengar utan omedelbar granskning.”