Två av hans golfvänner slutar svara på hans samtal.

En av dem skickar ett meddelande genom en mellanhand där han uttrycker ”djup oro” och ”hopp om en värdig lösning”, vilket på förmögna mäns dialekt betyder: jag tänker inte drunkna tillsammans med dig.

Mariana upptäcker under tiden att glamour rasar samman snabbt när pengarna som finansierade den slutar komma.

Hon ringer dig på tisdagsmorgonen från ett okänt nummer.

Du överväger att ignorera det.

Sedan vinner nyfikenheten.

Hennes röst är mjukare än du minns, avskalad från den scenstyrda sötman och självsäkerheten hos en kvinna som trodde att hon steg rakt in i en fullt möblerad framtid.

”Valeria”, säger hon, ”jag vet att du hatar mig.”

”Jag har inte tid för den sortens känslor.”

En kort tystnad.

”Jag visste inte allt.”

Det är förmodligen sant.

Älskarinnor får sällan männens reviderade version.

De säljs drömbilder och utvalda sanningar, inte bokslut.

Ändå har oskuld sina gränser när man skickar bilder på graviditetstest från en annan kvinnas makes lägenhet.

”Du visste tillräckligt”, säger du.

Hon börjar gråta.

Du beundrar nästan dig själv för att du inte känner något annat än trötthet.

”Han sa att du stannade för pengarnas skull”, säger hon.

”Han sa att huset praktiskt taget var hans.

Han sa att ni två hade varit över sedan flera år tillbaka.”

”Och nämnde han att huset kom från min familj?

Eller att han fakturerade dina medicinska tjänster på företagets konton?”

”Nej.”

”Intressant.”

Hennes gråt skärps.

”Jag är gravid.”

Där är den.

Den linje hon tror ger henne moralisk asyl.

Samma linje Rodrigo också använde, som om existensen av ett foster förvandlar stöld till ömhet.

”Då föreslår jag att du börjar be bättre män om hjälp”, säger du till henne.

Hon drar efter andan.

Du mjuknar, men bara lite.

”Mariana, lyssna noga.

Jag är inte din fiende.

Jag är bara den första verkligheten du har mött på flera månader.

Vad som än händer härnäst mellan dig och Rodrigo angår inte längre mig.

Men om han ber dig att ljuga för honom om företagsutgifter, truster eller egendom, gör det inte.

Du kommer att sjunka för en man som redan var under ytan när han klättrade ner i din säng.”

Hon säger ingenting.

Sedan, knappt hörbart: ”Älskade han dig någonsin?”

Frågan är så naken att den överraskar dig.

Du tänker på de första åren.

Rodrigo innan överflödet hårdnade till berättigande.

Rodrigo som charmade din mamma, bar dina shoppingkassar, fick dig att skratta på bröllop, pratade om att bygga ett imperium tillsammans som om äktenskapet vore ett gemensamt företag med bättre lakan.

Den mannen fanns.

En kort stund.

Eller så var han kanske alltid bara en audition och du var för hoppfull för att märka det.

”Han älskade att vara nära det jag kom ifrån”, säger du.

”Ibland förväxlar män det med kärlek.”

Du avslutar samtalet där.

Torsdagen för med sig den sista njutningen.

Rodrigo begär ett akut personligt möte.

Barragán avråder från det.

Sofía höjer ett perfekt ögonbryn och säger: ”Han kommer att försöka med charm, sedan desperation, sedan skuldbeläggning.

Möjligen på under femton minuter.”

Men du går med på det ändå, inte för att han förtjänar din tid, utan för att slut ibland behöver vittnen.

Du väljer mötesplatsen noggrant.

Inte en restaurang.

Inte hans klubb.

Inte kontoret där han en gång strök genom glaskorridorer som en krönt varelse.

Du låter honom komma till familjens ursprungliga notariesvit i Coyoacán, en låg kolonial byggnad med tjocka väggar, gamla kakelplattor och den sorts institutionell värdighet som får lögnare att svettas.

Han anländer och ser sämre ut än han gjorde i telefon.

Fortfarande stilig på det där vårdslösa sättet som undergång inte omedelbart kan radera, men hans kläder är inte längre valda med triumf i åtanke.

De är valda för förhandling.

Mörk kavaj.

Öppen krage.

Ingen slips.

Ansiktet hos en man som hoppas se sårad ut, inte trängd.

Han kysser luften nära din kind och du rör dig inte.

”Valeria”, säger han och sätter sig mitt emot dig vid det långa bordet.

”Tack för att du kom.”

”Du har tio minuter.”

Föreställningen börjar nästan vackert.

Han talar om missförstånd, press, känslomässig förvirring.

Han säger att han hanterade allt illa eftersom graviditeten chockade honom.

Han antyder att Mariana ”pressade” för hårt och att han bara gick med på att låta henne flytta in i Bosques tillfälligt eftersom ”alla var överväldigade”.

Han säger till och med, med en hand över bröstet, att han aldrig menade att såra dig.

Du låter honom tala.

Det är alltid den gåva fåfänga män minst av allt vet hur de ska överleva.

Vid minut sex glider han över i strategi.

Om du drar tillbaka den forensiska granskningen och stöder en konfidentiell separationsuppgörelse kommer han att avstå från alla äktenskapliga anspråk och försvinna tyst.

Om du blockerar den brottsliga hänvisningen kommer han att skriva under vilka egendomsbekräftelser du än vill ha.