”När får han veta det?” frågar du.

Barragán viker händerna.

”Teamet för husintervention går in vid tolv. Företagstillgången återkallas klockan tolv femton. Styrelseomröstningen är klockan ett. Bankfrysningen börjar i samma ögonblick som paketet om misskötsel formellt registreras.”

Din private banker, en kvinna vid namn Sofía som klär sig som om hon förväntar sig att medelmåttighet ska be om ursäkt för att den existerar, tillägger: ”All gemensam dispositionsrätt över de skyddade kontona kapades i morse. Han kan fortfarande betala lunch. Han kan inte fly i elegans.”

Du nickar en gång.

”Bra.”

Klockan elva trettio vibrerar din telefon.

En video.

Din vän från Lomas, som alltid har trott att skvaller blir samhällstjänst när rika människor är inblandade, har skickat film från Bosques terrass.

Där står Rodrigo, klädd i linne och självgodhet, med ett glas champagne i handen.

Mariana står bredvid honom i en blek klänning utformad för att se både oavsiktlig och dyr ut.

Två par svävar i närheten och beundrar utsikten.

Du höjer volymen.

”För nya början”, säger Rodrigo och lyfter sitt glas.

”Och för att äntligen leva det liv vi förtjänar.”

Mariana skrattar och lutar sig mot honom, med ena handen vilande över den lätta rundningen av hennes mage.

Någon frågar när hon officiellt flyttar in.

Rodrigo svarar: ”I dag. När Valeria har samlat ihop sina saker från stället i Polanco kommer det här äntligen att kännas som hemma.”

Rummet omkring dig förblir fullständigt stilla.

Sofía andas faktiskt ut genom näsan av avsmak.

Barragán rör inte en muskel.

Han kastar bara en blick på sin klocka.

”Precis enligt schemat”, mumlar han.

Exakt klockan tolv kommer ännu ett samtal in.

Det är husförvaltaren, en kvinna vid namn Teresa som tjänade din mormor innan hon tjänade dig och som aldrig en enda gång har förväxlat lön med lojalitet.

”Señora”, säger hon, ”teamet har anlänt.”

Du reser dig och går mot bibliotekets fönster, telefonen mot örat.

”Fortsätt.”

Det som händer sedan blir en legend i kvarteret på mindre än tre timmar.

Två svarta juridiska insatsfordon kör in genom Bosques-porten följda av en flyttbil och en tjänsteman från fastighetsregistret.

Gästerna på terrassen antar först att det är någon sorts service för rika människor.

Kanske fler möbler till barnkammaren.

Kanske säkerhetspersonal.

Kanske blommor.

Enligt uppgift fortsätter Rodrigo att le i nästan en hel minut efter att Teresa räckt honom det första dokumentet.

Sedan försvinner färgen ur hans ansikte.

Meddelandet är kortfattat.

Under Bosques Family Residential Trusts befogenhet återkallas alla boenderättigheter som tidigare beviljats Rodrigo Serrano som förmånstagarens make med omedelbar verkan på grund av fientligt missbruk och försök till olagligt avhysande av den skyddade förmånstagaren, Valeria de la Vega.

Han och alla icke-auktoriserade gäster måste lämna fastigheten.

Personlig egendom som inte tillhör trusten kommer att inventeras och avlägsnas.

Vittnen säger senare att Mariana faktiskt skrattade först.

”Ni kan inte mena allvar”, sa hon till Teresa.

”Det här är Rodrigos hus.”

Teresa, som en gång avskedade en trädgårdsmästare för att ha stulit orkidéer och sedan skickade hem honom med den tomma krukan bara för att markera en poäng, svarade: ”Nej, señorita. Det här huset har haft tålamod länge nog.”

Rodrigo börjar skrika.

Han kräver att få tala med dig.

Med administratören.

Med förvaltarna.

Med någon ”som har verklig auktoritet”, vilket hade varit roligt om det inte vore så förutsägbart.

En av gästerna smiter tyst iväg genom sidogrinden, för rika människors katastrofer är bara roliga tills juridiska tjänstemän börjar bära clipboards.

Klockan tolv femton slutar Rodrigos telefon att fungera.

Inte bokstavligen.

Bara professionellt.

Hans åtkomst till företagets e-post återkallas.

Hans passerkort avaktiveras.

Hans befogenheter som verkställande chef fryses, vilket ironiskt nog sker medan Mariana står precis där i en klänning som hon valt för inflyttningsfotografierna.

Två höga säkerhetschefer från företagskontoret anländer med förseglade kuvert och instruktioner inför styrelsemötet.

Vid ett har styrelsen röstat.

Rodrigo Serrano stängs av i väntan på formell avsättning för förtroendebrott, missbruk av företagets tillgångar och utlämnande av konfidentiella finansiella prognoser till en konkurrent.

Omröstningen är nästan enhällig.

Bara en gammal vän avstår, och senare hör du att till och med han såg generad ut medan han gjorde det.

Klockan ett trettio börjar bankfrysningen.

Lägenheten i Santa Fe, hyrd via företagsmellanhänder och debiterad genom falska företagsklassificeringar, flaggas.

Hyresgaranten drar sig ur.

Conciergeläkartjänsten vägrar fortsatta besök utan direkt betalning.

Två lyxkort fryses i väntan på bedrägeriutredning.

Ett fordon under företagstitel fjärrinaktiveras i ett underjordiskt garage där Rodrigo enligt Marianas meddelanden planerade att ta henne på lunch efter att ”det gamla livet äntligen är borta”.

Klockan två ringer din telefon.

Du svarar på andra signalen.

Rodrigo låter annorlunda nu.

Borta är den bourbonmjuka grymheten från matsalen.

Borta är det avslappnade föraktet hos en man som omfördelade ditt hus före desserten.

Det som återstår är något desperat och vilt, som en man som bankar på en dörr efter att ha upptäckt att den går att låsa från båda sidor.