”De där du föreslog vilka tabletter hon kunde ta för att få det att se ut som en olycka.”

Celeste stapplade bakåt, och hennes klack fastnade i den ojämna stenen.

”Det där är en lögn!”

”Du hittar på!”

Evan sträckte sig ut och grep tag i hennes handled, så brutalt att hon gav ifrån sig ett skarpt smärtrop.

”Håll käften, Celeste”, väste han, medan hans ögon flackade panikslaget mot kyrkans utgångar.

”Säg inte ett ord till.”

Medan Evan hade ordnat med en snabb begravning med stängd kista och använt sin rikedom för att smörja hjulen hos det lokala bårhuset, hade jag i tysthet lämnat in en akut juridisk begäran om att stoppa kremeringen.

Jag hade krävt en oberoende medicinsk granskning från ett annat län.

Och medan de hade gått längs gången i dag, skrattande och fullständigt övertygade om att min moderssorg hade gjort mig maktlös, höll statens toxikolog redan på att färdigställa rapporten om de tungmetaller de hade försökt dölja i hennes blodprov.

”Arthur”, sade jag, utan att bryta ögonkontakten med Evan.

Herr Halden sträckte ner handen i sin slitna lädermapp och tog fram ett litet svart USB-minne, som han höll upp mellan tummen och pekfingret.

”Emma lämnade en sista, uttrycklig instruktion”, meddelade herr Halden.

Tystnaden som föll över rummet var total.

Det kändes som om själva syret hade sugits upp i det välvda taket.

”Hon instruerade att om hennes make, Evan Vale, hade den gränslösa fräckheten att närvara vid hennes begravning tillsammans med sin älskarinna, Celeste Marrow… ska jag spela upp ljudfilen som helt enkelt heter: Kyrkan.”

Herr Halden gick fram till talarstolen och kopplade in den lilla enheten i kyrkans avancerade audiovisuella system, som ursprungligen hade installerats för att sända predikningar till överfulla rum.

”Nej!” vrålade Evan, medan de sista trådarna av hans förstånd brast.

Han kastade sig mot altaret, med händerna utsträckta som klor, desperat efter att nå talarstolen och slita kablarna ur väggen.

Men kriminalinspektör Miller hade redan hunnit fram.

Tumultet var brutalt kort.

Evan, driven av ren och oförfalskad panik, kolliderade med talarstolen och skickade arrangemanget av vita liljor kraschande ner på marmorgolvet i en explosion av kronblad och unket vatten.

Men innan hans fingrar kunde gripa tag i det lilla svarta USB-minnet, slog kriminalinspektör Millers tunga hand ner på hans skräddarsydda axel och snurrade våldsamt runt honom.

”Backa bort från altaret, herr Vale”, skällde kriminalinspektör Miller, med en grusig kommandoröst som skar genom församlingens plötsliga skrik.

Evan kastade ett vilt, okoordinerat slag, men kriminalinspektören duckade smidigt, svepte undan Evans ben och drev honom hårt ner i stengolvet.

Den kväljande dunsen av dyrt ben mot gammal sten ekade genom kyrkskeppet.

På några sekunder hade Miller Evans armar fastlåsta bakom ryggen, och det skarpa klick-klicket från handbojor av stål slog igen.

Celeste stod pressad mot en kyrkbänk, med händerna över munnen och ögonen vidöppna av vild, instängd skräck.

Hon tittade mot de tunga ekdörrarna och beräknade sin flykt, men två uniformerade poliser hade redan klivit in och blockerat utgången.

”Spela upp det, Arthur”, befallde jag och ignorerade publikens flämtningar och panikslagna viskningar.

Herr Halden tryckte på en knapp på kontrollpanelen.

Ett ögonblick fanns bara det mjuka, omgivande bruset av digitalt statiskt ljud som sköljde över högtalarna.

Och sedan kom ett ljud som fick mina knän att hota att vika sig.

”Evan, snälla… jag kan inte andas.”

Det var Emma.

Hennes röst var svag, raspig, skräckslagen.

Katedralens akustik förstärkte hennes lidande och tvingade varenda person i rummet att bada i det.

”Sluta vara så dramatisk, Emma”, svarade Evans röst genom högtalarna, kall, avskild och fullständigt monstruös.

”Du är hysterisk igen.”

”Det är bara teet.”

”Drick det.”

”Det bränner… teet bränner, Evan.”

”Vad lade du i det?”

”Vad gav hon dig?”

”Celeste känner en botaniker”, skrattade Evans inspelade röst — samma fylliga, hesa skratt som hade skurit genom hymnen bara tjugo minuter tidigare.

”Det är naturligt.”

”Det ska lugna dina nerver.”

”Om det råkar framkalla ett missfall, ja… läkarna tror redan att du är en fara för dig själv.”

”Vem kommer de att tro på?”

”Den briljante vd:n eller den galna kvinnan som gråter i mörkret?”

Ett kollektivt, förfärat flämtande sög luften ur kyrkan.

På andra bänkraden reste sig ValeTech-styrelsens ordförande, med ansiktet som en mask av fullständig avsky, och pekade ett darrande finger mot Evan, som fortfarande låg fasttryckt mot golvet av kriminalinspektören.

”Du kommer inte att få företaget”, viskade Emmas röst på inspelningen, och en plötslig, stålhård trotsighet skar genom hennes smärta.

”Jag ringde min farfars advokat.”

”Jag vet om aktierna.”

Det hördes ljudet av krossat glas på bandet, följt av en tung duns.

”Din dumma subba”, väste Evan genom högtalarna.

”Tror du verkligen att du kommer att leva länge nog för att skriva under något?”

Inspelningen avbröts med ett skarpt digitalt klick.

Tystnaden som följde var tyngre än kistan.