Och i sex månader hade Evan bedrivit en briljant, lömsk kampanj för att mörda hennes karaktär.
Han berättade för deras vänner, styrelsen och läkarna att graviditeten hade utlöst svåra kemiska obalanser.
Han målade upp henne som känslosam, våldsamt paranoid och i grunden instabil.
Han gjorde sig själv till martyren, den hängivne maken som höll ihop spillrorna.
Men sedan kom stormnatten, tre veckor innan rättsläkarens bil anlände till deras egendom.
Emma hade dykt upp vid min köksdörr, genomblöt in på bara kroppen, med vatten som samlades runt hennes bara fötter på mitt linoleumgolv.
Hennes ögon var vilda, och mörka ringar låg som blåmärken under dem.
”Om något händer mig”, hade hon viskat, medan hennes händer skakade våldsamt när hon grep tag i mina axlar.
”Gråt inte först.”
”Snälla, mamma.”
”Lova mig.”
Jag hade kupat mina händer runt hennes iskalla ansikte, medan skräcken pressade ihop mina lungor.
”Vad ska jag göra då, Emma?”
”Säg det till mig.”
Hon hade sett upp på mig, och skräcken i hennes ögon stelnade till en skrämmande, kall beslutsamhet.
Det var som att se in i en spegel av min egen själ.
”Kämpa smart.”
Och det gjorde jag.
”Läs nästa klausul, herr Halden”, befallde jag, och min röst ekade mot stenen.
Herr Halden justerade greppet om det tunga papperet.
”Om min död inträffar under några omständigheter som bedöms som plötsliga eller misstänkta”, läste Halden, medan hans röst sjönk en oktav, ”ska min mor, Margaret Ellis, ges full och oåterkallelig befogenhet att driva civilrättsliga processer, att öppna och offentliggöra all insamlad medicinsk bevisning, och att rösta med mitt tolvprocentiga aktieblock helt mot min make, Evan Vale, i alla bolagsfrågor, med omedelbar verkan.”
Sorlet i kyrkan exploderade till en kakofoni av chock, fasa och företagsmässig hunger.
Styrelsemedlemmarna på andra bänkraden viskade plötsligt ursinnigt med varandra, med blickar som flög mellan mig och den vanärade vd:n.
Evan stirrade på mig, med vidöppna ögon och andan som fastnade i bröstet.
I det enda ögonblicket såg jag insikten krascha över honom som en flodvåg.
Han hade trott att den plötsliga testamentesuppläsningen var fällan.
Jag var fällan.
”Din bittra, sinnessjuka gamla kvinna”, viskade Evan, med ett gift i rösten som bara de som stod nära kistan kunde höra.
Ådrorna i hans hals spändes mot kragen.
Celeste, alltid överlevaren, återfick fattningen en bråkdel av en sekund snabbare än sin älskare.
Hon steg framför honom och skyddade honom från ValeTech-styrelsens hungriga blickar.
”Det här betyder absolut ingenting”, fräste hon, med en röst som darrade svagt men var tillräckligt hög för att utstråla självförtroende.
”Han är verkställande direktör.”
”Han har en hel armé av företagsjurister på retainer.”
”Tror du att ett papper från en paranoid, hormonell kvinna ska ta hans företag ifrån honom?”
Jag steg bort från kistan och minskade avståndet mellan mig och kvinnan som hade hjälpt till att gräva min dotters grav.
Det metalliska klicket från mina praktiska svarta skor ekade hotfullt.
”Tror du att det här bara handlar om ett företag?” frågade jag mjukt.
”Tror du att jag vill ha hans pengar?”
Jag stannade bara några centimeter från henne.
Den överväldigande lukten av hennes vaniljparfym fick min mage att vända sig, men jag blinkade inte.
”Evan har advokater, ja”, sade jag, med en kusligt lugn röst.
”Men jag har inspelningarna.”
Celestes ansikte förändrades.
Det var mikroskopiskt — en tillfällig ryckning i ögat, läppar som plötsligt skildes åt, ett skarpt andetag.
Men det räckte.
Jag såg den absoluta skräcken registreras i hennes själ.
Jag vände ryggen åt henne och lät blicken svepa över den fullsatta helgedomen.
Jag såg på de förfärade sörjande, på de häftigt viskande styrelsemedlemmarna och till sist på den långe mannen som stod diskret nära dopfunten längst bak, iklädd en tung mörk rock.
Kriminalinspektör Miller.
”Medan Evan var upptagen med att ge tårdränkta intervjuer till kvällsnyheterna om att förlora sitt livs stora kärlek”, sade jag till rummet, ”satt jag på kontoret hos en kriminalteknisk digital analytiker.”
”Medan Celeste lade upp svartvita, melankoliska bilder på sociala medier med tomma bildtexter om livets skörhet, överlämnade jag min dotters gömda reservtelefon.”
Evan störtade framåt, men Celeste kastade en arm över hans bröst, med ögonen vidgade av panik.
”Min dotter”, fortsatte jag, medan min röst steg och vibrerade av rättfärdig vrede, ”dokumenterade absolut allt.”
”Hon var ett spöke i sitt eget hem, men hon var ett noggrant sådant.”
”Vi har varje hot han viskade i mörkret.”
”Vi har pappersspåret efter varje offshoreöverföring han gjorde från företagets konton för att dölja sin stöld.”
”Vi har de krypterade mejlen till de privata läkare han mutade för att diagnostisera henne med graviditetspsykos.”
Kyrkan var dödstyst.
Det enda ljudet var Evans trasiga andning.
Jag låste blicken vid Celeste, som nu skakade synligt.
”Och vi har vartenda krypterat sms från dig, Celeste.”
”De där du sade till min gravida dotter att hon behövde ’bara försvinna’ innan barnet förstörde Evans framtid.”
