När jag gick tillbaka till min bil den kvällen, ringde min telefon igen. Det var ett okänt nummer. Jag stannade upp ett ögonblick och lät den ringa. Ett kort, flyktigt minne av gymnasiekorridorerna, doften av golvvax och ljudet av Ethans hånskratt, fladdrade förbi. Men det kändes som en scen ur en film om någon annan. Minnet hade förlorat sina klor.
Jag svarade. “Det är jag.”
“Ursäkta,” sa en raspig röst i andra änden. “Jag söker VD:n för Halbrecht Consumer Group. Jag heter Sarah Vance, Julian Vances före detta fru. Jag hörde hur ni hanterade Ethan Cole. Jag sitter på information om min exmans och styrelsemedlemmen Richards inblandning i mörkläggningen… och jag undrar om ni är intresserad av att rensa ut resten av ogräset.”
En kall höstvind svepte genom parkeringsgaraget, men jag kände mig inte alls frusen. Jag tittade upp mot stjärnorna som skymtade mellan betongpelarna.
“Fru Vance,” sa jag, och min röst var stål och eld. “Vi har mycket att prata om.”
