Den här gången gick det inte att låtsas att han oroade sig för mystiska schemaläggningsfrågor.

“Tanner är verkligen upprörd.”

“Pappa, datumet är satt.”

“Han borde inte behöva missa något viktigt för honom.”

Jag stirrade på väggen.

“Och mitt bröllop är inte viktigt?”

“Det var inte vad jag sa.”

“Det är vad du ber mig behandla det som.”

Han suckade tungt.

“Rachel, familjer kompromissar.”

Där var det ordet igen.

Kompromissa.

Men ingen bad Tanner att flytta något.

Ingen bad Gabby att ändra något.

Det enda föreslagna kompromisset var att Noah och jag skulle organisera om vårt bröllop.

“Vi planerade tidigt så att folk kunde planera runt det,” sa jag.

“Du är envis.”

“Nej. Jag gifter mig på det datum vi valt.”

“Du tänker inte på någon annan.”

Efter att jag lagt på tittade Noah på mig.

“Din pappa försöker framställa det här som att du skadar dem.”

Jag nickade.

Det var precis det som störde mig.

Berättelsen höll redan på att förändras.

Istället för att Tanner valde semester framför mitt bröllop, tvingade jag honom att välja.

Istället för att Gabby bestämde att hennes reträtt betydde mer, vägrade jag att anpassa mig till hennes karriär.

Istället för att pappa pressade mig orsakade jag familjekonflikter.

Några dagar senare gick Tanner till farmor Winnie.

Jag hörde inte om samtalet förrän efteråt.

Tydligen förväntade han sig att hon skulle pressa mig.

Istället lyssnade mormor på hans klagande och sa, “Du väljer en resa framför din syster och försöker få henne att känna skuld för det. Det är fel.”

Inget skrikande.

Ingen lång föreläsning.

Bara en ren mening.

Tanner stormade ut.

Efteråt berättade han för folk att mormor var grym och favoriserade dem.

Det fick mig nästan att skratta.

Mormor Winnie var den minst sentimentala person jag kände.

Hon hade helt enkelt väldigt lite tålamod för nonsens.

Det var då jag slutade behandla situationen som en dispyt om schemaläggningen.

Om folk inte kunde delta kunde jag acceptera det.

Folk missar bröllop.

Livet händer.

Men det handlade inte längre om att missa bröllopet.

De ville att jag skulle böja mig.

Och varje gång jag inte gjorde det, behandlade de mitt avslag som en attack.

Så jag ringde pappa.

“Datumet är slutdiskuterat.”

Tystnad.

“Tanner och Gabby kan komma eller inte,” fortsatte jag. “Men Noah och jag är klara med att bråka om det.”

Pappas röst blev platt.

“Okej. Gör vad du vill.”

Sedan lade han på.

Saker blev värre nästan omedelbart.

Tanner började skicka meddelanden till mig under dagen.

Jag kan inte fatta att du gör det här.

Grabbarna har redan planerat allt.

Du får mig att välja mellan min syster och mina vänner.

Jag trodde du brydde dig om mig.

Du sätter mig sist igen.

Om jag inte svarade dök ett nytt meddelande upp.

Han slutade säga direkt, “Flytta bröllopet.”

Han behövde inte.

Det var vad varje meddelande betydde.

Noah såg notiserna staplas på hög en kväll.

“Vill du att jag ska svara honom?”

“Nej.”

“Varför?”

“För då kommer pappa säga att du kontrollerar mig.”

Noahs käke spändes, men han nickade.

Jag hatade att jag fortfarande tänkte tre steg framåt, och förväntade mig hur pappa skulle skriva om allt vi gjorde.

Hans egna meddelanden blev kortare.

Familjen kommer först.

Sedan:

Jag har uppfostrat dig bättre än så här.

Sedan:

Folk pratar.

Sedan:

Du gör bort familjen.

Mamma höll sig mest utanför.

När jag försökte prata med henne gav hon mig samma mjuka svar.

“Din pappa är upprörd.”

“Du vet hur Tanner är.”

“Jag vill bara att alla ska lugna ner sig.”

Det var alltid någon annans känsla jag skulle hantera.

Gabby försvann nästan helt.

Efter det första telefonsamtalet om hennes retreat slutade hon svara på bröllopsmeddelanden.

Jag skickade hotellinformationen till henne.

Inget.

Jag frågade om Simon skulle komma.

Inget.

Jag skickade en fråga om repetitionsschemat.

Inget.

Sedan ringde min kusin Felix.

“Det var familjemiddag hos dina föräldrar.”

Jag väntade.

“Du var inte bjuden.”

Det gjorde mer ont än jag hade förväntat mig.

Felix sa att middagen hade presenterats som en vanlig sammankomst, men pappa och Tanner tillbringade en del av kvällen med att förklara vad som hände.

Enligt dem hade jag envist valt ett datum som orsakade onödiga problem.

Tanner pratade som om jag valt det just för att störa hans resa.

Pappa antydde att Noah hade förändrat mig.

Några släktingar nickade med eftersom det var lättare än att utmana honom.

Mormor Winnie satt vid bordet.

Felix sa att hon lyssnade en stund, sedan lade hon ner sin gaffel.

“Nej,” sa hon. “Det var inte vad som hände. Hon gav dig gott om förvarning. Du vrider på det.”

Bordet blev tyst.

Pappa bytte ämne.

Ingen bråkade med mormor.

Senare ringde min kusin Zara.

Hon hade hört något annat.

Pappa klagade inte bara.

Han avrådde tyst släktingar från att komma.

“Gå inte,” hade han sagt till några av dem. “Det här är ett kaos.”