Vi satt i soffan med en anteckningsbok och byggde gästlistan.

Noahs sida var enkel. Hans familj höll kontakten. Hans föräldrar skickade genast cateringförslag. Hans mamma erbjöd sig att hjälpa till med en del av budgeten utan att använda den som hävstång. Hans syster frågade om vi behövde hjälp med att förbereda.

Min sida var långsammare, mest för att hälften av namnen kom med frågor som, “Pratar vi fortfarande med dem?” eller, “Blev inte pappa osams med den där kusinen för tre år sedan?”

Ändå agerade alla till en början stöttande.

Pappa frågade vilka färger vi gillade.

Mamma skämtade om att hon skulle gråta under ceremonin.

Tanner skickade länkar till kostymer han trodde att han skulle bära.

Gabby frågade var lokalen skulle vara och om vi hade ett schema än.

Jag lät mig själv slappna av.

Några veckor senare ringde pappa.

“Så,” sa han nonchalant, “om det där bröllopsdatumet.”

Jag stod i köket med telefonen mot axeln och tittade på en lista med frågor från leverantören.

“Vad med det?”

“Jag är inte säker på att det funkar för alla.”

Jag slutade skriva.

“Vem?”

Han höll sig vag.

“Vissa människor kan ha konflikter.”

Då antog jag att han menade jobbet. Kanske resa. Kanske hade en släkting ett annat evenemang den helgen.

“Vi har redan börjat planera,” sa jag. “Och alla har gott om förvarningstid.”

Pappa var tyst en stund.

“Okej.”

Men sättet han sa det på lät inte som samtycke.

Det lät som att han lade något på bordet och planerade att återvända till det.

När jag lade på tittade Noah över från vardagsrummet.

“Vad var det där?”

“Pappa tror att någon har en konflikt.”

“Vem?”

“Han sa inget.”

Noah gav mig en blick.

Jag ryckte på axlarna.

“Det är nog inget.”

Några dagar senare kom Tanner över.

Han gick in i en gymhoodie och solglasögon intryckta på huvudet. Först betedde han sig normalt, men så fort han satte sig förändrades hans uttryck.

“Ra, din bröllopsvecka är samma som mina pojkresa.”

Jag stirrade på honom.

“Din vad?”

“Sjöhuset. Jag och grabbarna går dit varje år.”

Jag visste att han åkte på resor med sina vänner. Jag hade aldrig memorerat schemat eftersom det aldrig funnits någon anledning till det.

“Okej.”

Han väntade.

Jag väntade.

Till slut sa han, “Det är redan planerat.”

“Jag förstår fortfarande inte problemet.”

“Grabbarna har tagit ledigt från jobbet. Depositioner är betalda.”

Noah satt i närheten och lyssnade tyst.

Tanner lutade sig framåt.

“Jag vill inte behöva välja.”

Det var då jag insåg att han menade allvar.

“Du ber mig flytta mitt bröllop?”

“Jag ber dig att arbeta med mig.”

“Kan du inte flytta resan?”

Hans uttryck förändrades omedelbart, som om jag föreslagit något upprörande.

“Det är tradition.”

“Det är också att gå på din systers bröllop.”

“Det är inte rättvist.”

Jag var nära att skratta.

Inte för att det var roligt, utan för att jag verkligen inte förstod hur han hade kommit fram till den slutsatsen.

“Vi skickade ut datumet tidigt,” sa jag. “Vi överraskade inte det här på någon.”

“Grabbarna har redan planerat allt.”

“Och Noah och jag planerar ett bröllop.”

Tanner skakade på huvudet.

“Du sätter mig i en hemsk sits.”

“Jag vill att du ska vara där.”

“Då flytta på dig.”

“Nej.”

Ordet överraskade oss båda.

Jag brukade inte vara så direkt med honom.

Tanner stirrade på mig.

Jag tog ett andetag.

“Jag vill ha min bror på mitt bröllop. Om det blir din årliga semester eller mitt bröllop, så ja, då förväntar jag mig att du väljer bröllopet.”

Hans mun drogs till ett spänt leende.

“Wow. Okej.”

Han reste sig och gick.

Skärmdörren slog igen så hårt att Noah ryckte till.

För ett ögonblick sa ingen av oss något.

Då sa Noah, “Han tror faktiskt att du ska flytta bröllopet till hans resa.”

“Jag vet.”

Att säga det högt fick hela saken att låta ännu märkligare.

Jag trodde att det skulle vara slutet på det.

Det var det inte.

Gabby ropade nästa.

Hon använde den försiktiga professionella röst hon vanligtvis reserverade för klienter.

“Hej. Jag insåg att din bröllopshelg är samma helg som vår företagsretreat.”

Jag slöt ögonen.

“Okej.”

“Det är ganska viktigt för min roll.”

“Kan du missa det?”

“Nåväl, min chef förväntar sig att vi är där.”

“Kan du missa det?”

Hon svarade inte.

Istället pratade hon om hur retreaten ägde rum varje år och hur det kunde se illa ut att skippa den.

Sedan frågade hon, “Är bröllopsdatumet helt bestämt?”

Jag lutade mig mot köksbänken.

“Ja.”

En paus.

“Okej.”

Hon lät inte glad.

När vi lade på hade jag samma känsla som efter att ha pratat med Tanner.

Mitt bröllop var tydligen ett frivilligt åtagande.

Om det passar snyggt runt alla andras planer, toppen.

Om inte, förväntades Noah och jag flytta den.

Pappa ringde nästa dag.