De följande månaderna förvandlades till en prövning.
Under dagarna höll Marta skenet uppe för barnens skull, log och låtsades vara stark.
Men på nätterna grät hon.
Hon mindes de första åren med Jaroslav, resorna, tvillingarnas födelse.
Smärtan av sveket brände inombords, men tiden gjorde sitt.
Tårarna blev färre och i stället för förtvivlan kom en tyst stolthet över att de hade stått pall.
För Jaroslav utvecklade sig dock allt inte fullt så rosenskimrande.
De första veckorna med Christina kändes som en saga: restauranger, promenader, lättsamma samtal utan räkningar och skolproblem.
Men festen tog snabbt slut.
Det visade sig att Christina inte alls var redo för ett familjeliv.
— Christina, vad ska vi äta till middag? — frågade Jaroslav en dag efter jobbet.
— Åh, Jarik, jag har inte lagat något, — svarade hon obekymrat medan hon skrollade i telefonen.
— Beställ sushi eller pizza.
Jag hatar att stå vid spisen.
Min manikyr blir förstörd.
— Hemkörning igen?
Vi har ätit färdigmat i tre veckor nu.
Marta lagade alltid borsch, kotletter, bakade… Hemma luktade det hemtrevligt.
— Alltid denna Marta! — flammade Christina upp.
— Om du nu behöver borsch så mycket, varför gick du då?
Jag är ingen hemmafru!
Jag är en ung kvinna, inte en kokerska!
Den här typen av bråk blev vardagsmat.
Jaroslav, som var van vid ordning, såg utspridda saker, damm och en total likgiltighet inför hans vanor.
— Vet du överhuvudtaget hur man tvättar? — frågade han irriterat en dag och visade upp en förstörd ylletröja.
— Den har krympt tre storlekar!
Marta kände till alla tvättprogram.
— Tyst med dig! — skrek Christina.
— Jag är trött på dina jämförelser!
Om Marta är så perfekt – gå till henne då!
Du är en tråkig gnällspik!
Jaroslav stod mållös.
Framför honom fanns inte längre den där strålande och obekymrade tjejen.
Det fanns bara en bortskämd kvinna kvar som behövde en sponsor.
Efter ännu ett skandalöst bråk ställde Christina helt enkelt ut hans resväskor utanför dörren.
Det gick ett år.
En regnig kväll ringde det på dörren till Martas lägenhet.
På tröskeln stod Jaroslav.
Av den tidigare så självsäkre mannen fanns nästan ingenting kvar.
En skrynklig regnkappa, en slocknad blick, ett trött ansikte.
— Marta… Får jag komma in?
Hon tittade på honom och inombords stred smärtan mot en märklig känsla av seger.
Den unga rivalen hade inte lyckats behålla honom.
Han hade återvänt.
— Kom in.
I köket satte sig Jaroslav och sade tyst:
— Förlåt mig.
Jag var blind.
Jag hade fel.
Jag älskar er.
Jag kan inte leva utan er.
Där finns ingen värme.
Bara egoism.
Om ni inte förlåter mig – då orkar jag inte.
Marta tittade rakt på honom.
— Kan du inte leva utan oss?
Och hur har vi levt det här året?
Tänkte du på barnen när du skrek att du inte ville bli bunden av dem?
Tänkte du på mig?
Du trampade på femton år av vårt liv.
Och nu har du kommit tillbaka för att det är varmt här?
— Jag ska ställa allt till rätta… Ge mig bara en chans.
Trots allt älskade Marta honom fortfarande.
För barnens skull bestämde hon sig för att försöka.
Maksim och Alina tog emot sin far igen, men de förlät honom inte.
De svarade kortfattat, höll distans och verkade knappt lägga märke till honom.
Men Marta verkade blomstra upp.
Hon sade till sina väninnor:
“Min Jaroslav har kommit tillbaka. Han har insett att det inte finns någon bättre än jag.”
Det kändes för henne som att hon hade vunnit.
Livet återgick långsamt till sina vanliga gängor.
But lugnet blev kortvarigt.
Christina fick reda på att Jaroslav hade återvänt till sin familj.
Och hon kunde inte acceptera det.
Hon började skriva meddelanden till honom:
“Jarik, jag saknar våra kvällar… Vi skyndade oss för mycket då… Det var bara med dig som jag kände mig som mig själv på riktigt…”
Till en början teg Jaroslav.
Sedan började minnena återigen grumla hans förstånd.
Och snart, en lördag medan barnen var på utflykt, höll Marta på att laga lunch.
Jaroslav kom in i köket.
På axeln hängde återigen just den där sportväskan.
Marta stelnade till.
— Jaroslav?..
Han slog inte lyfte blicken.
— Marta… Förlåt.
Jag hade fel igen.
Mitt hjärta blev kvar där.
Christina bad mig komma tillbaka.
Jag kan inte ljuga för mig själv.
Han gick snabbt.
Men nu var allt annorlunda.
Marta skrek inte.
Hon bönföll inte.
Hon satte sig bara framför tv:n.
Och inombords växte bara en enda tanke:
“Vad dum jag var…”
När dörren stängdes grät hon för första gången på riktigt.
Så att det gjorde ont.
Så att hon skakade.
Till en total tomhet.
Men till dess att barnen kom tillbaka hade hon tvättat ansiktet, bryggt te och log.
— Har han gått igen? — frågade Maksim tyst.
