Med en känsla av inre upprymdhet packade Jaroslav sina saker.
Beslutet var fattat: han tänkte lämna kvinnan som han hade levt med i femton år.
Men vad som väntade honom framöver – det reflekterade han inte över då.
Höstvinden från Dnepr slet skoningslöst bort de sista gula löven från de lummiga lindarna nära det gamla huset i utkanten av samhället nära Vysjhorod.
Inuti huset rådde en minst lika stor kyla.
Jaroslav kastade skyndsamt ner kläder, sina favoritskjortor som Marta så sent som nyligen omsorgsfullt hade strukit, dokument och böcker i en stor sportväska.
Hans rörelser var abrupta, nervösa, nästan arga.
Marta stod i sovrumsdörren och lutade sig mot dörrkarmen, som om krafterna höll på att lämna henne när som helst.
Hennes ansikte var blekt och under ögonen fanns mörka ringar efter sömnlösa nätter.
Femton år av familjeliv, femton år av samvaro och uppbyggd hemtrevnad verkade nu rullas ihop till en enda resväska under ljudet av en dragkedja som drogs igen.
— Jaroslav, tänk om, — hennes röst darrade, men hon försökte hålla ihop sig.
— Vad är det du gör?
Titta på dig själv.
Du är nästan fyrtio, men du beter dig som en pojke som har fått huvudet förvridet av den första bästa.
Vi har levt tillsammans i femton år!
— Börja inte med det där igen, Marta! — fräste han irriterat utan att ens vända sig om.
— Det behövs inga sådana beräkningar.
Femton år, tjugo år… Vad spelar det för roll när allt mellan oss för länge sedan har svalnat?
Jag vill leva.
Leva på riktigt, och inte bara existera mellan jobbet och tv:n.
— Leva? — Marta tog ett steg närmare och tårarna glittrade i hennes ögon.
— Med en tjej som är tolv år yngre än du?
Tror du att du kommer att bli ung igen vid hennes sida?
Det är en illusion!
Gå inte.
Vi har barn.
De behöver en far.
Vi har fortfarande så mycket kvar att göra tillsammans.
Jaroslav rätade på sig, drog igen dragkedjan på väskan och tittade på sin fru för första gången.
Hans blick var kall och främmande.
— Barnen igen? — lät det hånfullt i hans röst.
— Sluta gömma dig bakom dem, Marta.
Det är ditt favoritargument när du inte har något annat att säga.
— Gömma mig? — tappade hon andan.
— Jag pratar om livet!
Maksim och Alina är bara tretton.
De är i en svår ålder.
De behöver ett stöd, en far, och inte en man som flyr för en enkel lycka!
— De är redan tretton! — nästan skrek han medan han slängde väskan över axeln.
— De förstår allt.
Gör inte småbarn av dem.
De kommer att acceptera mitt val.
Och sluta hålla kvar mig med barnen!
Jag tänker inte leva hela mitt liv efter ditt scenario av den perfekta familjen!
— Hur kan du… — Marta grep tag i hans ärm.
— Du förstör allt som vi har byggt upp under så många år.
Har du då ingen medkänsla alls med vårt hus, våra drömmar?
— Släpp! — ryckte han abrupt loss sin arm.
— Jag är trött på den här kvävande rutinen.
Förstör inte mitt liv!
Jag har hittat min lycka.
Christina ger mig en lätthet som inte har funnits här på länge.
Han vände sig om och gick.
Smällen från ytterdörren ekade ihåligt i den tomma korridoren.
Marta sjönk långsamt ner på golvet.
Tårarna skymde hennes blick och hjärtat slog så hårt som om det var redo att brista.
She lämnades ensam bland spillrorna av sin familj.
När tvillingarna Maksim och Alina kom hem från skolan möttes de av en tung, iskall tystnad i huset.
De fann sin mamma i korridoren.
Hon grät inte längre, men hennes blick var tom, som om allt hade brunnit ner inombords.
Alina sprang fram till sin mamma först.
— Mamma, vad har hänt?
Var är pappa?
Varför är hans saker borta?
Marta tittade med svårighet upp på barnen, som verkade ha blivit vuxna på en enda dag.
Hon reste sig långsamt och sade tyst:
— Er far har gett sig av.
För alltid.
Nu har han ett annat liv.
Maksim knöt sina nävar.
Alina kramade sin mamma om midjan.
— Gråt inte, mamma.
Vi klarar det här.
Om han visade sig vara en sådan person, då behöver vi inte en sådan far.
— Precis, — instämde Maksim och kramade om henne från andra sidan.
— Jag är redan stor.
Jag ska hjälpa dig.
Jag tar hand om allt mansarbete i huset.
Vi behöver ingen annan än varandra.
Marta tryckte barnen till sig och kände för första gången den dagen inte en iskall tomhet i bröstet, utan en knappt märkbar värme.
— Vad fina ni är… Tack ska ni ha… Vi klarar det.
Helt säkert.
Men det blev inte bra på en gång.
