Mässingskompassen låg i leran, regndropparna smattrade mot dess spruckna glas och sköljde bort smutsen från metallen. Elias stirrade på den som om den vore en levande, giftig varelse. Hans andhämtning fastnade i bröstet, rev i lungorna. Han kände igen repan på sidan, formad som en halvmåne, där han hade tappat den mot en sten när han var tolv år gammal. Det var hans kompass. Den han hade förlorat den där natten för tre år sedan, under stormen.

“Och när det är gjort,” fortsatte hon utan att se på honom, “ska du gå härifrån och aldrig återvända till den här skogen. Du är en fånge av sanningen nu, precis som vi.”

Elias satt kvar på det kalla trägolvet. Han tittade på blodet i trät, sedan på de hundratals små lådorna i metallkistan. Minnet av hans far som en respekterad, om än sträng, man var borta för alltid, krossat till damm. Istället fanns bara ett gapande sår av skuld och ansvar som han visste aldrig skulle läka.

Elena reste sig upp, torkade tårarna med avigsidan av handen och tog upp sin ryggsäck. Sofia slängde bryskt geväret på bordet; hon behövde det inte längre. Elias hade redan överlämnat sig själv till dem.

Stormen utanför hade börjat bedarra, men i Elias Vorns bröst hade den bara just börjat. Han reste sig långsamt upp, mörkret i stugan kändes inte längre som ett skydd, utan som en evig fängelsecell.

Han hade gått in i skogen den morgonen för att söka tystnaden, för att fly från sorgen. Istället hade han hittat mardrömmen som hela tiden väntat på honom i skuggorna.

“Vi börjar,” sa Elias, hans röst raspig och främmande för honom själv. Han vände sig mot de tre systrarna, redo att gräva upp varje synd hans far hade begravt. “Jag hjälper er. Med allt.”