Mässingskompassen låg i leran, regndropparna smattrade mot dess spruckna glas och sköljde bort smutsen från metallen. Elias stirrade på den som om den vore en levande, giftig varelse. Hans andhämtning fastnade i bröstet, rev i lungorna. Han kände igen repan på sidan, formad som en halvmåne, där han hade tappat den mot en sten när han var tolv år gammal. Det var hans kompass. Den han hade förlorat den där natten för tre år sedan, under stormen.

Maras ansikte förblev oföränderligt, men en djup rynka trädde fram mellan hennes ögonbryn. “Lina hade hittat något hon inte borde ha sett. Hon var nyfiken. Hon var en kartritare, Elias. Hon älskade att dokumentera platser som andra hade glömt, eller platser som folk medvetet försökte gömma.”

“Vad gömde han?” frågade Elias desperat, och försökte parera nästa knuff från Sofia.

“Det är det vi hoppas att du ska minnas,” svarade Mara kallt.

De fortsatte in i en ravin där dimman låg tjock som rök över marken. Elias hjärta slog så hårt mot revbenen att det värkte. För varje steg kändes det som om luften blev tunnare, som om ravinen slöt sig omkring dem. Han kände igen stenformationerna nu. De höga, svarta basaltpelarna som reste sig som uråldriga väktare ur dimman.

Regnet öser ner. Elias halkar i leran och skrapar upp knäet. Han tappar kompassen. Han sträcker sig efter den, men ett skrik skär genom stormen. Ett mänskligt skrik. Adrians gestalt som rusar framåt genom mörkret.

Elias föll på knä i mossan, oförmögen att bära sin egen vikt. Smärtan i hans huvud var outhärdlig, som om hans kranium höll på att spricka från insidan. Han blundade hårt, men bilderna vägrade försvinna. De spelades upp mot baksidan av hans ögonlock i brutala, hackiga sekvenser.

“Res dig,” fräste Sofia och tog ett fast grepp om hans jacka igen.

“Lämna honom en sekund,” sa Elena plötsligt. Hennes röst var mjukare, men bar på en underliggande styrka som fick Sofia att tveka. Elena böjde sig ner framför Elias. Hennes fuktiga, askbruna hår rörde vid hans kind. “Vad ser du, Elias? Berätta vad du ser.”

Han skakade, tårarna blandades med regnet på hans ansikte. Det var inte längre skräck för systrarna som fick honom att gråta; det var insikten om vem hans far verkligen hade varit, och vem han själv hade blivit genom sin tystnad.

“Jag ser stugan,” fick han fram mellan rosslande andetag. “Den gamla jägarstugan. Han sa att den var övergiven, att taket hade rasat in. Men han ljög. Han sprang dit den natten. Jag hörde skriket inifrån stugan.”

Mara utbytte en blick med Sofia. “Var ligger den?”

Elias pekade med sina bundna händer mot en tät dunge av döda granar längre upp i ravinen. “Där uppe. Bakom klipporna.”

Jägarstugan

När de trängde igenom den sista ridån av döda grenar trädde stugan fram ur dimman. Den var liten, byggd av tjockt, mörkt timmer som hade börjat murkna i kanterna. Taket var fortfarande helt, täckt av tjock mossa och lavar. Dörren var gjord av massivt trä och säkrad med ett tungt hänglås av järn.

Fönstren var igenspikade från insidan, vilket gav byggnaden ett blint, avvisande utseende. Det fanns ingen stig som ledde hit; naturen hade medvetet tillåtits ta tillbaka marken för att dölja platsen.

Sofia klev fram till dörren, inspekterade låset och vände sig sedan mot Elias. “Har du nyckeln?”

“Han bar den alltid runt halsen,” sa Elias tomt. “När han dog… tog begravningsentreprenören hand om hans tillhörigheter. Jag rörde aldrig hans saker. Jag ville inte ha någonting.”

Utan ett ord höjde Sofia gevärets kolv och slog den med brutal kraft mot hänglåset. En, två, tre gånger. Träet runt fästet splittrades, och vid det fjärde slaget gav metallbeslaget vika med ett gnisslande läte. Låset föll tungt till marken.

Mara drog upp dörren. Gångjärnen skrek i protest. En lukt av instängd luft, fuktigt damm och något annat – en svag, sötaktig, metallisk doft – slog emot dem.

Elias backade, men Sofia grep hans arm och drog honom med sig in i mörkret. Elena tog fram en kraftig ficklampa ur sin väska och klickade på den. Den skarpa ljuskäglan svepte över rummet.

Det var ingen vanlig jägarstuga.

Istället för jaktutrustning och skinn, var väggarna täckta av hyllor fyllda med anteckningsböcker, pärmar och gamla kartor. I mitten av rummet stod ett tungt träbord, fyllt med verktyg, kemikalier och en gammal, batteridriven radio. Längs ena väggen fanns tre stora metallkistor, stängda men olåsta.

Men det var golvet som fick Elenas ljuskägla att stanna och darra.

Trägolvet var mörkfärgat i en stor, oregelbunden cirkel. Även efter tre år fanns det ingen tvekan om vad som hade orsakat fläcken. Det var gammalt, intorkat blod.

Elena släppte ifrån sig ett kvävt snyftande och föll ner på knä bredvid fläcken. Hon sträckte ut en skakande hand och rörde vid träet, som om hon kunde känna sin systers närvaro där.

Sofia vände sig mot Elias med en blick fylld av rent hat. Hon höjde geväret och pressade mynningen direkt mot hans bröst. “Vad gjorde han med henne? Vad gjorde din sjuka far med vår syster?!”

“Jag visste inte!” skrek Elias, hans röst ekade i det trånga utrymmet. Minnen svämmade nu över honom som en störtflod. Han kunde inte längre hålla dem tillbaka. Det var som om dammluckorna hade brustit.