När planet lyfte mot Stockholm tittade Marina ut genom fönstret på molnen som flöt förbi under henne. Hon kände sig lättare än luften. Det gamla livet var borta, avskalat och bortstädat precis som kalkavlagringarna i Eleonoras vattenkokare. Kvar fanns bara den solida, vackra grund som hon själv hade byggt. Ett liv format av hennes egna val, hennes egna drömmar och hennes egna regler. Äntligen var hon hemma i sig själv.