Marina tog fram en tjock mapp och lade den på bordet.
På titelsidan stod det skrivet:
«Ansökan om upplösning av äktenskap och fördelning av gemensam egendom».
Pavel började hosta och satte teet i halsen.
Eleonora Arkadjevna satte på sig glasögonen och blev blek.
— Vad betyder det här?
— Vad för fördelning av egendom?!
— En mycket enkel, — svarade Marina mjukt.
— Jag påminner om att lägenheten tillhör mig.
— Men datsjan, som står i ert namn, byggdes för mina pengar.
— Alla kvitton, kontoutdrag och avtal är bifogade.
— Men det här är stöld! — utbrast svärmodern och hoppade upp.
— Pasja, säg något till henne!
Men Pavel tittade bara förvirrat på papperen.
— Marin… Nå, mamma gnällde bara…
— Nej, Pasja.
— Hon dirigerade, och du spelade lydigt efter hennes noter.
— Och jag har betalat för föreställningen hela tiden.
— Jag har fått nog.
Svärmodern sjönk tillbaka i stolen.
— Och vidare, Eleonora Arkadjevna, — fortsatte Marina lugnt, — har er son tre dagar på sig att hämta sina saker från min lägenhet.
— Annars ligger de i trapphuset.
— Kommer ni ihåg, ni rådde mig att bli av med det onda?
— Jag har följt ert råd.
När hon lämnade svärmoderns hus kände Marina för första gången på flera år en extraordinär lätthet.
Som om hon äntligen hade tagit av sig obekväma skor som hon gått i för länge.
Telefonen ringde.
På skärmen stod det: «Pasjas mamma».
Marina lade tyst till numret i svarta listan.
En vecka senare flyttade Pavel permanent.
Han tog med sig tre resväskor med kläder och sin favoritmugg med det avbrutna handtaget.
Det blev inga skandaler.
Han såg bara vilsen ut.
— Ville du verkligen det här? — frågade han lågmält vid avskedet.
— Nej, Pasja.
— Jag ville ha en man.
— Men jag fick hela tiden bara hans mamma.
— Och ett sådant paket visade sig att jag inte behövde.
En månad senare njöt Marina av tystnaden i sin egen lägenhet.
Ingen ringde med frågor om skilsmässan, ingen berättade för henne hur hon skulle leva.
Rättegången gick lugnt till.
Trots skriken och förargelsen från Eleonora Arkadjevna var dokumenten mer övertygande än känslorna.
Datsjan var tvungen att säljas för att betala ut Marinas andel.
Och först då förstod Marina en enkel sanning: ibland är det verkligen värt att svara på frågan «När ska ni äntligen skilja er?» med: «Snart».
Det är bara viktigt att komma ihåg att detta inte är ett nederlag.
Ibland är detta — en efterlängtad befrielse.
På morgonen doftade det kaffe i köket.
Marina öppnade sin laptop och började på ett nytt projekt.
Den här gången — utan påtryckningar utifrån, utan överflödiga människor och utan det förflutnas skuggor.
Ett år hade gått sedan den där kalla höstdagen då Marina stängde dörren till sitt förflutna. Livet i lägenheten på trettonde våningen var nu fyllt av ljus, doften av nymalet kaffe och en ro som hon tidigare bara kunnat drömma om. Utan Eleonora Arkadjevnas ständiga pikar och Pavels passiva medhåll hade Marina äntligen fått utrymme att andas.
Hennes karriär på arkitektbyrån hade tagit fart på riktigt. Utan den ständiga stressen på hemmaplan kunde hon lägga all sin energi på det hon älskade. Hennes design för det nya stadskulturhuset hade inte bara vunnit byråns interna tävling, utan också imponerat så mycket på kommunstyrelsen att hon befordrades till chefsarkitekt. Hennes kalender var fylld av möten, men till skillnad från förr var det möten som gav henne energi, inte dränerade henne.
En regnig tisdagseftermiddag, när Marina var på väg ut från ett kafé nära kontoret, hörde hon plötsligt en bekant röst.
— Marina?
Hon stannade upp och vände sig om. Där stod Pavel. Han såg tröttare ut än hon mindes honom. Hans jacka var lite skrynklig och den där sorgsna blicken fanns fortfarande kvar, men nu med en djupare underton av ånger.
— Hej, Pasja, — svarade hon lugnt, utan att känna pulsen öka ett enda slag. Det var som att titta på en främling, eller en avlägsen bekant från en svunnen tid.
— Du ser… fantastisk ut, — stammade han fram och trampade nervöst från ena foten till den andra. — Hur har du det?
— Jag har det väldigt bra, tack. Mycket jobb, men det är bara roligt. Hur är det med dig?
Pavel suckade tungt och tittade ner i marken.
— Det är… okej. Mamma och jag bråkar mycket nu. Hon var tvungen att flytta till en mindre lägenhet när vi sålde datsjan, och hon är aldrig nöjd. Hon klagar på att jag inte hittat någon ny, att jag inte tar hand om henne tillräckligt… Jag saknar dig, Marina. Jag förstod inte vad jag hade förrän du var borta.
Marina kände ett kort styng av medlidande, men det försvann lika snabbt som det kom. Hon mindes åren av kompromisser, av att alltid sättas i andra hand, av att vara den ständiga skurken i Eleonoras pjäs.
