“— Lonia, du lovade mig lägenheten om jag födde dig ett barn, ni måste flytta ut. På tröskeln stod en tjej med en mage och 3 friska karlar som vräkte mig…

Jag svarade ärligt att jag inte ville gå tillbaka till sömnlösa nätter och blöjor. Jag hade redan en vuxen son, jag var långt över fyrtio och tänkte inte vara helt beroende av omständigheterna igen.

Leonid nickade, höll med, försäkrade mig att han förstod mig.

Som det senare visade sig bestämde han sig bara för att hitta ett enklare sätt att förverkliga sin dröm. Att hitta en kvinna som är yngre och som går med på att föda honom ett barn.

Och här satt nu resultatet av hans “geniala plan” i mitt kök och krävde med full övertygelse en del av min lägenhet.

— Han köpte den här bostaden för barnets skull, och du vägrade att föda. Jag kommer att föda, så den tillhör mig, — deklarerade tjejen bestämt.

För ett ögonblick undrade jag: tror hon verkligen på sina egna ord eller spelar hon bara flitigt en roll i någon usel teaterpjäs?

— Min kära, — svarade jag lugnt, — den här lägenheten köpte jag långt innan jag lärde känna Leonid. Redan i mitt första äktenskap. Och den har ingenting med hans fantasier att göra.

Hon fnös föraktfullt och himlade med ögonen.

— Det är inte sant. Lonia sa att bostaden tillfälligt stod i ditt namn.

Efter dessa ord kunde jag inte längre hålla mig och brast ut i skratt. Legenden såg så löjlig ut, som om en skolpojke som glömt göra läxan försökte övertyga läraren om att hunden hade ätit upp häftet.

De tre männen bredvid fortsatte att vara tysta, men deras närvaro talade tydligare än några ord. Allt detta var inte ett samtal, utan ett öppet försök till påtryckning. Som att säga: vi är många, du är ensam, så gå med på det på ett bra sätt.

Och just då kände jag för första gången verklig rädsla. Inte för lägenheten och inte för egendomen. För mig själv. För tre bastanta främlingar i ens eget hem är inte längre ett skäl för sarkasm, utan ett allvarligt skäl att agera snabbt och utan onödiga känslor.

Jag tog lugnt telefonen. Tjejen log direkt:

— Visst, ring Lonia. Han kommer att bekräfta allt.

I hennes röst fanns så mycket självförtroende att jag till och med blev nyfiken på hur långt min makes fantasier hade gått.

Men jag ringde inte alls Leonid.

— God kväll. I min lägenhet befinner sig obehöriga personer. De har tagit sig in utan mitt samtycke och utövar påtryckningar. Jag ber er skicka en patrull, — sa jag lugnt.

Och plötsligt rådde tystnad i rummet. Verkligheten återvände omedelbart. Det visade sig att detta inte längre var en lek i stil med “vi ska vräka dig nu”, utan en helt konkret situation med helt konkreta konsekvenser.

Den första som bleknade var tjejen. Sedan blev hennes “säkerhet” märkbart nervös. Männen såg på varandra och inom några sekunder lämnade hela sällskapet skyndsamt lägenheten. Dessutom stängde de dörren efter sig prydligt och tyst, som om de vore mönstergäster.

När allt var över satte jag mig på en stol och tillät mig för första gången att slappna av. Hela den tiden hade spänningen hållit mig i ett sådant tillstånd att händerna började skaka först när faran var över.

I huvudet snurrade en tanke:

“Femton år… Femton år, och ett sådant slut”.

Och det märkliga är — det gjorde inte ont. Snarare äckligt. Som om de sista resterna av illusioner äntligen försvann från mina ögon och jag såg allt utan vanliga ursäkter i stil med “han menade det inte” eller “han är väl inte dålig”.

Framåt kvällen packade jag lugnt Leonids saker. Utan hysteri, utan skrik. Allt prydligt i väskor, märkte vad som låg var. Inte ens i det ögonblicket ville jag sänka mig till hans nivå.

Sedan ringde jag min bästa väninna och bad henne komma tillsammans med sin man. Jag förstod att samtalet var oundvikligt och föredrog att inte vara ensam med Leonid.

Han kom arg och irriterad.

— Varför ringde du polisen? Vad har du ställt till med egentligen? — började han direkt vid dörren.

Men istället för mig möttes han av Andrei — min väninnas man. Lugnt, utan höjd röst, pekade han på väskorna och sa:

— Här är dina saker. Ta dem och gå. Resten skickar vi senare när du har gett oss adressen. Hit kommer du inte tillbaka.

Först försökte Leonid bli upprörd.

— Jag bodde här! Jag har rättigheter!

Men han förstod mycket snabbt att hans vanliga metoder inte längre fungerade. Han sjönk ihop lika snabbt som hans gravida följeslagare några timmar tidigare.

När han tog väskorna slängde han ur sig:

— Det här kommer du att ångra!

Och han gick.

Jag stängde dörren och förstod plötsligt att jag inte kände varken bitterhet eller sorg. Det fanns bara lugn. En sådan känsla som om något överflödigt äntligen hade försvunnit ur mitt liv, som jag länge stört mig på men inte kunnat erkänna.