“— Lonia, du lovade mig lägenheten om jag födde dig ett barn, ni måste flytta ut. På tröskeln stod en tjej med en mage och 3 friska karlar som vräkte mig…
Början på den här historien liknade mer en scen
ur en absurd komedi än det verkliga livet. På
tröskeln till min lägenhet dök en ung, gravid
kvinna upp, drygt tjugo år gammal. Hon stod där
med magen putande och hakan högt höjd, och på
båda sidor om henne stod tre bastanta män. Det
gav intrycket av att de inte kommit för att
prata, utan för att genomföra en operation för att ta över territoriet.
Jag öppnade dörren i mina hemkläder, med en
kopp kaffe i handen, och väntade mig att se
budet eller grannen, men definitivt inte en sådan delegation. Innan jag hann förstå vad som hände, knuffade en av följeslagarna lätt undan mig med axeln och hela sällskapet klev skamlöst in i lägenheten. Tjejen, utan att ens tänka på att ta av sig skorna, gick självsäkert ut i köket och satte sig vid mitt bord med en sådan min som om det var hon som betalade bolånet.
Jag stod kvar i hallen och märkte med förvåning att jag inte kände panik. Tvärtom steg en kall, samlad ilska inom mig — inte den sorten som åtföljs av skrik och hysteri, utan den som gör att man kan radera människor ur sitt liv en gång för alla.
Med händerna på den runda magen gick den oinbjudna gästen direkt på sak. Ingen hälsning, ingen elementär artighet.
— Leonid lovade mig hälften av den här lägenheten för ett barn. Därför måste ni flytta ut. Jag ska föda snart och vi har ingenstans att bo.
Och just i det ögonblicket log jag för första gången sedan allt detta hände. Situationen var så absurd att man bokstavligen kunde känna på dess absurditet.
Jag och Leonid har varit gifta i nästan femton år. Om någon i början av vår relation hade berättat för mig att allt skulle sluta med en gravid tjej i mitt kök och tre tysta följeslagare, som om de klivit ur sidorna på en billig deckare, skulle jag bara ha skrattat.
När vi träffades var jag fyrtiosex och han fyrtiotvå. Han verkade energisk, handlingskraftig och strävade alltid efter att bevisa för omgivningen att han var full av kraft och planer. Efter ett misslyckat första äktenskap och en vuxen son som redan fyllt tjugotvå, sökte jag ingen rik beskyddare eller räddare. Jag hade min egen lägenhet, köpt i ett tidigare äktenskap, helt avbetald och min egendom in i minsta detalj. Jag ville bara ha en lugn och ärlig relation.
Men som det senare visade sig var Leonid en mästare på oväntade överraskningar. Och då sådana som märks först efter flera år, som en glömd produkt längst in i kylskåpet — när det inte finns något annat val än att bli av med den.
I början av relationen var han charmig, uppvaktade fint, visste hur man sa de rätta orden och gav intrycket av att vara en pålitlig man. Nu förstår jag att det bara var en lyckad dekor: en ljusstark skylt med helt tomt innehåll.
Han hade redan ett barn från en tidigare relation — den lille var då knappt två år gammal. Jag bestämde mig för att det faktum att han hade barn vittnade om hans ansvarskänsla. Även om det senare visade sig att all hans “faderliga omsorg” begränsade sig till sällsynta telefonsamtal och presenter under helgerna.
Vi började bo hos mig. Först förklarade han det med tillfälliga boendeproblem. Bara det att detta “tillfälligt” drog ut på tiden under hela våra femton år tillsammans. Varje gång jag tog upp frågan om att köpa en egen bostad eller åtminstone göra seriösa investeringar, fanns det vägande skäl: ena gången krisen, andra gången instabilt jobb, eller det berömda:
— Varför ska vi köpa något när du redan har en lägenhet?
Jag var alltid van att räkna med mig själv och dra allt på mina egna axlar, så jag ställde inte till med några scener. Det verkade för mig som att det viktigaste var frid och lugn i familjen.
Först nu förstår jag att lugnet existerade uteslutande i min fantasi. I verkligheten vande sig Leonid långsamt och mycket skickligt vid att leva på min bekostnad. Inte öppet och inte fräckt. Allt skedde gradvis: först ökade mina utgifter obemärkt, sedan blev jag den som löste alla vardagliga frågor, betalade för stora inköp, tog ansvar för alla problem. Och en dag visade det sig att jag länge levt för två.
Vi fick aldrig några gemensamma barn. Med tiden började jag märka att det ämnet förblev smärtsamt för honom. Först frågade han försiktigt:
— Kanske ska vi försöka en gång till ändå?
Ibland sa han:
— Tänk om det lyckas?
