Jag sträckte in handen i min regnjacka och drog fram den svarta plastdosan. Jag höll upp den i luften.
– Jag har den. Släpp David.
– Kasta hit den först, röt hon och riktade pistolen mot Davids huvud. Mannen kved bakom sin munkavle och slöt ögonen i skräck.
Mitt hjärta bankade så hårt att det överröstade dånet från vågorna utanför. Jag visste att Thornes män klättrade uppför utsidan av fyren i detta nu. Jag behövde bara ge dem en minut till.
– Varför, Vanessa? skrek jag över stormens dån. – Miljarderna räckte inte? Varför var du tvungen att förstöra allt?
– För att ingenting någonsin var mitt! skrek hon tillbaka, hennes röst bröt sig i hysteri. – Pappa tittade alltid på dig som om du var framtiden. Jag var bara ‘misstaget’ från hans första äktenskap. Jag jobbade tolv timmar om dygnet för företaget, jag byggde de internationella kontakterna, och vem gav han trusten till? Dig! Den perfekta lilla Claire!
Hon tog ett steg närmare, pistolen skakade i hennes hand.
– Jag förtjänade det där företaget. Och om jag måste bränna ner det till grunden för att få det, så gör jag det. Hit med dosan!
– Det var du som förstörde det! svarade jag. – Du stal från honom. Du krossade hans hjärta, och nu hotar du att mörda oss. Du har blivit ett monster, Vanessa.
Blixten slog ner. Ett öronbedövande muller skakade fyren.
I det exakta ögonblicket krossades fönstret bakom Vanessa. Kriminalkommissarie Thorne och två tungt beväpnade poliser svingade sig in genom öppningen.
– Polis! Släpp vapnet! vrålade Thorne.
Vanessa snurrade runt i panik, hennes ögon spärrades upp av skräck. Hon insåg att hon var inringad. Hennes blick flackade från polisen till mig, sedan till David, och slutligen till den öppna dörren som ledde ut mot klippkanten.
Hon höjde pistolen – inte mot polisen, utan mot mig. Ett sista, desperat hämndbegär.
Skottet ekade genom fyren, omedelbart följt av ett annat.
Jag kastade mig instinktivt mot marken. Stendamm yrde när Vanessas kula träffade väggen en centimeter ovanför mitt huvud. Polisens skott, däremot, träffade Vanessa i axeln. Hon skrek av smärta, tappade pistolen och föll ihop på det smutsiga golvet.
Allt var plötsligt över. Poliser svärmade in i rummet, sparkade undan vapnet och satte handklovar på min skrikande syster. Thorne hjälpte mig upp på fötter medan en annan polis befriade David, som brast ut i okontrollerad gråt av lättnad.
– Är du okej, Claire? frågade Thorne andfått.
Jag tittade ner på min syster, som nu låg på marken, blödande och besegrad. Den makt hon hade försökt stjäla hade äntligen krossat henne.
– Jag är okej, sa jag mjukt. – Jag är äntligen okej.
Klockan 00:00 – Midnatt
Regnet hade börjat avta när polisen körde iväg Vanessa i en ambulans under strikt bevakning. De hade också hittat min mamma i en hyrbil några kilometer bort, väntande med pass och packade väskor. Båda två stirrade nu ner i avgrunden av ett långt fängelsestraff.
Jag satt ensam i herr Shaws tysta kontor. Klockan på väggen visade 23:59. Datorn framför mig lös med ett stadigt, blått ljus. Dosan satt i porten.
Det fanns ingen tvekan kvar. Ingen rädsla. Min far hade varit svag när det gällde att konfrontera sin familj, men han hade gett mig styrkan att göra det åt honom. Han hade gett mig nyckeln till att rädda hans livsverk.
Den sekundvisaren tickade till tolv. Klockan var 00:00. Jag fyllde trettio år.
Ett mjukt ljud hördes från datorn. En ruta dök upp på skärmen: AUTENTISERING GODKÄND. KONTROLL ÖVERFÖRD. UTLÖSER PROTOKOLL OMEGA.
Jag tryckte på “Enter”. Inom loppet av mikrosekunder skickades tusentals krypterade dokument om Eleanors och Vanessas förskingring till federala myndigheter och skattemyndigheter världen över. Skuggbolaget var dött. Bennett Industries var säkert.
Jag andades ut och lutade mig tillbaka i stolen. Det hade varit den värsta födelsedagen i mitt liv. Men när jag tittade ut genom fönstret, där de första strålarna av en blek morgonsol började bryta igenom de mörka stormmolnen över Halcyon-klipporna, visste jag att det också var min första dag i verklig frihet.
Familjen jag en gång känt var en illusion. Men företaget jag nu ledde, det arv jag nu skulle skydda och bygga vidare på – det var verkligt. Och jag var redo att möta världen, på mina egna villkor.
