“Jag höll tyst,” fortsatte min far, och tårar glänste i hans ögon. “Jag hotade dem, jag stängde av deras åtkomst, men jag gick inte till polisen. Jag ville inte se min egen fru och dotter i fängelse. Jag trodde att jag kunde lösa det internt. Men jag har insett att de aldrig kommer att sluta. Om de får kontroll över Bennett Industries, kommer de att radera alla bevis och ruinera företaget, och tusentals anställda kommer att förlora sina jobb.”

Han tittade rakt in i kameran.

“I morgon bitti, när du fyller trettio och dosan aktiveras, kommer ett automatiserat skript att skicka hela bevisbördan till finansinspektionen och FBI. Det är kodat i trustens övertagande. De vet om detta, Claire. Vanessa vet att om du aktiverar dosan vid midnatt, är hennes liv över. De kommer att göra vad som helst för att stoppa dig. Vad som helst. Lita inte på någon. Förlåt mig för att jag lämnar över denna börda till dig. Jag älskar dig.”

Skärmen blev svart. Jag satt förstenad. Det var detta Vanessa menade. Det handlade inte om svartsjuka. Det handlade om ren, desperat överlevnad. Om de inte fick mig inlåst på psyk innan midnatt, skulle de tillbringa resten av sina liv bakom galler.

Klockan 20:15 – Ultimatumet

Stormen var nu ett fullskaligt inferno utanför. Blixtarna lyste upp det skummande havet och åskan fick väggarna i sviten att vibrera. Herr Shaw hade just skickat upp en bricka med mat som jag inte hade rört.

Min mobiltelefon, som låg tyst på bordet, lyste plötsligt upp. Det var ett okänt nummer. Jag tvekade, men svarade sedan.

– Hallå?

– Claire.

Vanessas röst var annorlunda. Den var inte längre hånfull eller skrikig. Den lät iskall, ihålig och livsfarlig. Ljudet av hård blåst hördes i bakgrunden.

– Vanessa. Polisen letar efter dig. Marcus sjöng som en fågel, och jag har precis sett pappas video. Du är slut. Överlämna dig.

Hon skrattade, ett torrt, skrapande ljud. – Pappa var en sentimental idiot. Och du är en naiv liten flicka som tror att rättvisan fungerar. Har du undrat var David är?

Blodet isade sig i mina ådror. David var vår familjeadvokat, den enda utanför familjen som hade kännedom om trustens exakta mekanismer. Han skulle ha anlänt till hotellet klockan fem för att förbereda de slutgiltiga pappersarbetena. Jag hade försökt ringa honom flera gånger utan svar.

– Vad har du gjort, Vanessa?

– Vi har honom, sa hon iskallt. – Han var väldigt samarbetsvillig efter att vi förklarat situationen för honom… och visat honom vad vi är kapabla till. Vi befinner oss vid den gamla fyren på norra udden. Hotellets mark, men långt från dina små säkerhetsvakter.

– Du är galen, viskade jag.

– Nej, jag är pragmatisk. Om du inte är här med dosan inom trettio minuter, kommer David att få en olycklig knuff nerför klipporna i stormen. En tragisk olycka på väg till hotellet. Ta med dig dosan, kom ensam. Om jag ser en enda polis eller säkerhetsvakt, dör han. Valet är ditt, lillasyster. Låt en oskyldig man dö för pappas misstag, eller rädda honom och ge mig vad som är mitt.

Klick. Samtalet bröts.

Klockan 23:00 – Klippans rand

Jag var inte naiv. Att gå ensam var självmord. Så fort hon hade dosan skulle hon döda både mig och David. Jag ringde herr Shaw och kommissarie Thorne omedelbart.

Inom femton minuter var en taktisk plan i rörelse. Thorne och tre av hans bästa insatsstyrkor, klädda i mörka stormkläder, skulle närma sig fyren från havssidan, klättrande uppför de förrädiska klipporna där Vanessa inte hade någon uppsikt. Jag skulle gå huvudvägen, bärande på en sändare och en mikrofon, för att dra till mig hennes uppmärksamhet och köpa tid.

Regnet kändes som små nålar mot mitt ansikte när jag kämpade mig uppför den leriga stigen mot fyren. Mörkret var totalt, förutom när blixtarna fläkte upp himlen i ett bländande, vitt ljus. Den gamla stenfyren tornade upp sig framför mig, en dyster silhuett mot den rasande natten.

Dörren till fyren stod på glänt. Jag sparkade upp den helt.

Inuti var det fuktigt och luktade salt och förruttnelse. Ljuset från en ensam lykta kastade långa, förvrängda skuggor över stenväggarna.

Där stod hon. Vanessa. Hennes dyra designerkläder var genomblöta och förstörda. Hennes hår hängde i testar över ansiktet, och hennes ögon var uppspärrade av en galenskap som inte längre gick att dölja. Bredvid henne, bunden vid en järnring i väggen, satt David. Han blödde från ett sår i pannan och hade en trasa intryckt i munnen. Min mor syntes inte till; förmodligen satt hon i en flyktbil någonstans.

I Vanessas högra hand glänste en mattsvart pistol.

– Du kom, sa hon och log, ett leende som inte nådde ögonen. – Jag trodde faktiskt att du skulle fega ur. Har du dosan?