Min första instinkt var att ringa Elias Thorne, min advokat. Men jag hejdade mig. Det var något som skavde. Victor Sterling var en mästare på bluffar. Om han hade haft bevis för att krossa oss, hade han redan gjort det och köpt företaget för småpengar när vi var som svagast. Varför vänta tre år?

Det fanns bara en person som kunde förklara den där överföringen.

Två dagar senare körde jag genom de grindförsedda säkerhetsspärrarna vid den federala anstalten i Jesup, Georgia. Solen gassade obarmhärtigt mot asfalten, och lukten av tallbarr och avgaser fyllde luften.

Besöksrummet var omänskligt sterilt. Lysrören surrade med ett lågt, irriterande ljud, och plaststolarna var fastbultade i golvet. Jag satt och väntade i nästan tjugo minuter innan dörren på andra sidan öppnades och en vakt förde in honom.

Marcus.

Han var knappt igenkännlig. Den skräddarsydda kostymen och den kaxiga hållningen var borta. Hans hår hade tunnats ut och grånat betydligt, och fängelseuniformen hängde löst på hans axlar. Han såg äldre ut än sina fyrtiofem år. Han satte sig tungt mittemot mig, bakom plexiglaset.

Han plockade upp telefonluren. Jag gjorde detsamma.

”Sarah,” sa han. Hans röst lät rostig, som om han inte använde den särskilt ofta. ”Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig här.”

”Jag är inte här på en social visit, Marcus,” svarade jag kort. Jag lade handen på väskan i mitt knä. ”Jag behöver ett svar, och jag behöver sanningen. Inga fler lögner.”

Han gav ifrån sig ett torrt, nästan bittert skratt. ”Jag har inget kvar att ljuga om. Vad vill du veta?”

Jag höll upp bankutdraget mot plexiglaset så att han kunde se den gulmarkerade raden. ”Apex Capital Group. Femhundratusen dollar in på det konto du och Sandra använde för att dränera företaget. Victor Sterling använder detta för att tvinga mig att sälja Whitfield Construction till honom. Vad är Apex Capital?”

Marcus ögon vidgades något, och han svalde hårt. Han tittade ner i bordet en lång stund. ”Han lovade att han aldrig skulle använda det där,” mumlade han för sig själv.

”Vem lovade? Sterling?”

Marcus tittade upp på mig. ”Ja. Victor Sterling. Tror du verkligen att min mamma kom på hela planen själv? Hon var listig, Sarah, men hon förstod sig inte på komplex bolagsstrukturering eller hur man flyttar miljoner utan att varningsklockorna ringer. Hon träffade Victor på en välgörenhetsgala ett år innan din far blev sjuk. Victor visste att din far var ett hinder, att Richard aldrig skulle sälja till honom. Så Victor… han erbjöd mamma en utväg.”

Jag kände hur blodet frös till is. ”Sterling orkestrerade det? Han hjälpte er att stjäla från min far?”

”Han gav oss råden. Han satte upp konsultbolaget via bulvaner åt oss. De där femhundratusen… det var ett ‘förskott’ från Sterling. Lånet skulle finansiera de inledande bestickningarna och falska fakturorna för att få igång flödet. Avtalet var att när Whitfield Construction var tillräckligt dränerat och stod på ruinens brant, skulle Sterling komma in med ett räddningsbud. Mamma skulle få behålla huset och en hemlig andel i det nya bolaget, och Sterling skulle få företaget billigt.”

”Men jag kom i vägen,” sa jag sakta.

”Du kom i vägen,” bekräftade han. ”Och pappa… pappa dog för tidigt, innan dräneringen var klar. Du frös allt, drog oss inför rätta. Sterling drog sig ur direkt och raderade alla sina spår. Han lät oss ta hela fallet. Han visste att om vi golade på honom utan bevis, skulle han krossa oss med sina advokater.”

Jag lutade mig närmare glaset. ”Marcus. Har du bevis? Finns det något som binder Victor Sterling till Apex Capital och det där avtalet?”

Marcus log ett skevt leende. ”Mamma kanske var naiv nog att lita på honom, men jag är född in i en värld av ormar. Jag sparade e-post, inspelade telefonsamtal. All korrespondens mellan mamma och Sterlings privata fixare. Jag gömde det.”

”Var?”

”Varför skulle jag ge dig det?” Hans blick mörknade. ”Du satte mig här.”

”Du satte dig själv här, Marcus,” svarade jag kallt. ”Du stal från min far. Du försökte stjäla min framtid. Men om du ger mig bevisen, kan jag lova dig en sak. Jag kommer att se till att Victor Sterling hamnar i en cell precis bredvid din. Han spelade er båda. Låter du honom komma undan med det?”

Marcus tittade på mig, och för första gången såg jag en glimt av den hatiska beslutsamhet han hade ärvt från sin mor. Men den var riktad mot någon annan nu.

”På ett bankfack i SunTrust Bank på Peachtree Street,” sa han till slut. ”Nyckeln ligger i botten av lådan till min gamla prissamling från college, den som polisen lät mamma ta med till lagret innan hon blev dömd.” Han gav mig koden till lagret och bankfackets nummer. ”Krossa honom, Sarah.”

Två dagar senare var jag tillbaka på mitt kontor. Tiden för Sterlings ultimatum höll på att rinna ut.